Det där om två sidor av samma mynt

Gårdagen skulle kunna beskrivas som kallmörkregnig promenad i Uppsala, tågresa, kallmörkregnig promenad i Stockholm, jobb, kallmörkregnig promenad i Stockholm, tågresa och slutligen kallmörk promenad i Västerås. Det hade varit en korrekt beskrivning men varken rättvis eller heltäckande egentligen. För det hände ju så mycket mer.

Som att jag lyckades med en balansakt av rang på morgonen. När jag åkte konståkning klarade jag alla avancerade övningar med glans. Ni vet, det var inga problem att stå på ett ben med förbundna ögon på en smal bom eller att göra snabba piruetter och sedan åka på en rak linje. Men igår blev det jordens utmaning att stå på Vaksala torg, tömma skon på stenar och låta bli att sätta ner foten i en vattenpöl.

Eller att jag gick genom ett morgonsvart Gamla stan, kom ut vid Slussen och precis mindes en dag förra sommaren. Det var några timmar efter jag tagit mitt körkort och det var de sista dagarna på semestern och det var sommarhett. I några lyckliga timmar satt jag och läste, drack islatte och solade benen med utsikt över det vackraste Stockholm har att erbjuda.

Att bara beskriva dagen som kallmörkregnig hade också inneburit att glömma bort lunchen med pappa, F och O. Mina vackra, starka syskon. Vi åt pasta och jag fick en update på helgens Stockholmsbestyr innehållandes allt från dyr brunch och hopp i hotellsängar till Cosmonova och äventyrsbad.

S hämtade min nyckel igår så att jag äntligen, äntligen kom in i min fina lägenhet. (Tack! Djäkneberget nästa vecka?) Trots feber och hosta lyckas han vara en peppande och energirik ombudsman och vän och jag är imponerad. Den sista kallamörka promenaden i Västerås var nog inte så jobbig trots allt.

Och dessutom, och nu förstår jag att den här texten är på väg att bli alltför lyrisk men jag är snart klar, hann jag städa och laga mat innan G kom hem och jag fick somna bredvid honom.

Precis som det ska vara.