Sweet memories

Att gå på kvällspromenad genom barndomens Åkersberga och lyssna på Lars Winnerbäcks Söndermarken är klyschigt så det förslår, att sedan blogga om upplevelsen är nästan too much. Men bara nästan.

Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
Halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken

Tråsätraskolan (som på sina ställen tydligen heter Tråsättra men som jag aldrig uttalat på annat sätt en med bara ett T. Skylten på fasaden skriver med ett, gatuskylten som pekar ditåt med två) där jag tillbringade mina högstadieår. I slutet av sexan skulle vi välja elevens val till högstadiet och jag valde drama, helt otippat då och ännu mer otippat så här i efterhand. Det ledde först till att jag fick spela hund i pjäsen vi skrev i sjuan men framförallt att jag i nian spelade baronessa i vår fantastiska uppsättning Anna-Stina Manfredsdotter, som dessutom tog oss till England där vi spelade pjäsen på engelska och sedan på svenska på en utescen vid Västra flyglarna. Jag är Elsie-Britt, Gunnar, Kjelle och Roffe evigt tacksam för att de lät mig vara kvar i gruppen trots mina obefintliga skådespelartalanger.

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu

Knipvägen är raka led av små radhus där jag tillbringade mina första år i Åkersberga. Vi flyttade dit från Malmö (eller tredje rikets största stad om man så vill) och min breda skånska dialekt gjorde att de nyfunna kompisarna på gatan sa till varandra att det var svårt att leka med mig för att jag kom från ett annat land. Det var också där några grannbarn spänt upp en lina över gatan för att spela tennis och jag cyklade in i snöret och fastnade med munnen så en tand drogs ut. Mina tänder som efter det blev ett ett ständigt återkommande dilemma, jag hade tandställning i olika konstellationer från lågstadiet till gymnasiet och det var några år där på slutet då tandläkarbesöken mest kändes som en parodi på flickan i en sal på lasarettet (ni vet, som frågar när hon får komma hem till mor och doktorn svarar till våren och våren kommer men hon inte får komma hem och doktorn säger till sommaren och ja, herregud, ni kan väl sången ni också så jag kan sluta citera den ur minnet nu). Skillnaden på mig och flickan på lasarettet var väl att min tandställning till slut togs ut och jag begåvades med en plastskena som jag skulle sova med i överkäken för all framtid. Den där stackars plastbiten torkade och när jag väl använde den gjorde tänderna så ont för att de hade börjat dra sig tillbaka till sitt ursprungliga dracula-läge igen. Men misströsta inte, det hela får ett lyckligt slut då jag för något år sedan ringde tandregleringen och sa att det här funkar inte, jag vill ha en sån där smidig ståltråd bakpå tänderna som jag har i underkäken istället. Och det fick jag och nu har jag ett strålande vackert leende. Ja, det tog faktiskt bara sisådär tjugo år.

Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen

Framför Folkets hus byggdes Åkersbergas första parkeringshus. Först var där bara en stor grusparkering som jag egentligen inte minns så väl förutom att jag, mamma och grannkillen Emil skulle ta Roslagsbanan in till stan en gång och hitta på något kulturellt (säkert Naturhistoriska för att kolla på den uppstoppade kalven med två huvuden). Vi ställde bilen på den stora grusparkeringen och Emil som fått med sig ett litet korsstygnsbroderi för att ha något att göra på tåget fick lämna det i bilen för att mamma var rädd att han skulle tappa bort det. Jag var väl fem år ungefär och anser mig vara förlåten för att jag inte har fler minnen från en grusparkering i Åkersberga centrum. Folkets hus minns jag däremot mer av. Där var vi på Unga Örnars öppna förskola och jag träffade Fredrik (som jag sedan skulle kolla på julkalendern hos, gå i skolan med och vara kär i innan han berättade att han var homosexuell) för första gången. Där drog jag på mig mina första (men inte sista) biblioteksförseningsavgifter. I Folkets hus gick jag på mina första möten med Österåkers arbetarekommun. Bland det sista jag gjorde i Folkets hus innan jag flyttade från Åkersberga var att i egenskap av styrelseledamot i Unga örnar ordna Minidisco en fredagskväll i månaden. Jag och Jermu krängde godis till kidsen, var domare i danstävlingen och tröstade barn som slagit sig när de hade glidtävlingar på golvet.

Och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara
ser på bio

Bion ja. Facklan i Folkets hus där jag såg Jurassic Park och Titanic och grät så jag trodde att hjärtat skulle brista när Jack drunknade i det iskalla vattnet. Det var obekväma stolar och vi åkte dit med fritids och med skolan och köade utanför vid caféet Snövit som luktade så väldigt mycket cigarettrök.

För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon

Röllingby gymnasium där jag pluggade samsam ett och ett halvt år innan jag bytte till Tibble istället. Röllingby som var nedgånget och hade långa korridorer som vi de första skälvande dagarna aldrig trodde att vi skulle lära oss att hitta i. Men framförallt, Röllingby som låg precis bredvid ishallen som är kuliss till år av konståkningsträningar, tävlingar och läger. Det var där jag började i skridskoskolan och övade köttbullen och bubblor till förbannelse och det var där jag nötte in salchow, ögel och axel som sedan blev dubbelsalchow, dubbelögel men aldrig dubbelaxel. Istället började jag öva köttbullar och bubblor med tjejer med isprinsessdrömmar och jag njöt av varje sekund.

Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad
Stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om

Jag tror att jag låtit brottsplatsen vila länge nog nu, jag har inte bott i Åkersberga på fyra år snart och det är först nu jag kan vara här utan att vara nervös över att gamla klasskompisar ska se mig och tro att jag bott här hela tiden och aldrig, aldrig sett något annat. För det har jag.