Jag kallar det konstnärlig frihet

Har tidigare skrivit om att jag inte gillar att vara oförberedd. I det facket hamnar också att tycka, skriva eller säga saker som jag inte har argument eller bevis för. Att lämna något åt slumpen är inget jag gärna ägnar mig åt. Har suttit och filat på en text om valrörelsen nästa år, valet till Europaparlamentet alltså, och blev alldeles hemmablind av att ha stirrat på texten för länge. Till slut visste jag inte alls hur man skrev Europaparlamentet. Ska det vara stort eller litet E? Tur då att statsrådsberedningen har tagit fram skriften Redaktionella och språkliga frågor i EU-arbetet. Nu behöver jag inte fundera över om stora E i början av ordet verkligen hör hemma där. Nu vet jag också att man ska skriva artikel 13 i EG-fördraget och inte EG-fördraget artikel 13.

Jag går onekligen en spännande framtid till mötes, kommer jag någon gång få användning för mina nyvunna kunskaper?

Och när vi ändå snackar sånt här: Svenska skrivregler är en av mina favoritböcker faktiskt. Vän av ordning undrar såklart varför jag då inte följer de där reglerna till punkt och pricka, om de nu fascinerar mig så mycket. Svaret är en variant av Magdalena Ribbings ståndpunkt när det gäller hennes vett- och etikettsregler (fast själv gillar hon inte att kalla det regler, det låter så tråkigt, och föredrar ramverk istället). Först ska man kunna det, sen kan man strunta i det. Så svarade Magdalena Ribbings pappa när hon och hennes systrar ifrågasatte om det spelade någon roll hur de höll besticken och hon förklarar att det handlar om att känna sig trygg i alla lägen. Såsom med skrivreglerna alltså, vet man hur det ska skrivas är man tryggare i att skriva annorlunda. Då kan man kalla det ett stilistiskt grepp eller konstnärlig frihet eller något annat festligt. Själv har jag fortfarande obegripligt svårt för de och dem, var och vart så några vändor till i Svenska skrivregler vore nog på sin plats.