Mörk himmel

Dagen är fortfarande grå och tankarna ledsna. Men det går över, det gör det ju alltid. Lilltjejen och jag gick en promenad i regnet förut, det var fint. Sedan vi kom hem har jag fortsatt med köksstädningen och A har legat på mage i babygymet och tränat nackmusklerna tills hon blev alldeles, alldeles trött och sedan somnade som en stock i min famn. Och eftersom det är bland det mysigaste som finns så somnade jag också. 

När regnet riktigt öste ner förut och himlen var mörk tänkte jag att det här är för klyschigt; vädret och humöret i precis samma dystra färg. Det var nästan, men bara nästan, så att jag kunde shejpa upp mig bara av tanken på klyshighetsnivån. Men nej, än så länge är jag liten och ledsen och det kanske inte gör någonting egentligen? De svarta tankarna behöver väl få utrymma att tänkas lika väl som de ljusa.

För ett år sedan kom G äntligen hem från Frankrike och den där nästintill dagliga kontakten kunde återupptas. Under hans tre månader i Montpellier kände jag mig på något konstigt, och rätt oväntat, sätt halv. Det var liksom någonting som fattades, men inte förrän han kom hem och allt återgick till det normala förstod jag vad det varit som framkallat den underliga känslan. När han väl var på plats i Sverige igen inleddes en höst av vin, middagar och långa telefonsamtal innan han slutade vara min chef och blev min älskling istället.