Mer om allsången
J skriver idag precis vad som var felet med allsången igår, och också om vårt skämtande om att man inte kan släppa på pk-beteendet ibland och välja att bara skratta åt sexistskämt eller sned könsfördelning. S bloggar långt och bra om ungefär samma känsla idag och jag undrar; måste man alltid och helhjärtat stå upp för de feministiska idealen? Jag tycker faktiskt det. Minns att G och jag hade en diskussion över en middag för några år sedan om just det. Jag hävdade att man som feminist alltid måste säga ifrån när något känns fel, blir för mycket, när de där skämten faller över gränsen till sexistiska eller när man känner obehag. Vi var väl överens men pratade länge om huruvida man fortfarande ska ta fighten om det leder till att man i en grupp blir sedd som lite konstig, lite känslig och sedan bli hon/han som man inte pratar med om allt för att han/hon tar så illa upp. När det plötsligt handlar om makt, att man förlorar makt, att man förlorar inflytande - är det värt det då? Ja, jag tror att det lönar sig i det långa loppet, och det borde väl vara det som räknas. Även om det är svårt och tungt ibland att vara den som inte fattar skämt eller kan slappna av och skratta när någon från scenen på allsången kallar Sanna Carlstedt för sköka.
Tyckte Anna N klockan 21:55
2 Comments:
Men när ens barn är den som på nåt sätt får manifestera ens åsikt då? Jag tycker att det är skitsvårt, rent ut sagt. När det bara är jag som riskerar att bli ansedd som rabiat och tokig kan jag ta det, men frågan är om jag vill låta min dotter ikläda sig en kämparroll hon aldrig har bett om. Eller om jag är beredd att låta henne vara den där som anses vara lite konstig.
Det är jag inte. Hon måste få välja själv, mitt jobb är att göra allt för att hon ska få det valet.
För övrigt tycker jag att det där är en rättvisefråga, inte bara en jämställdhetsfråga, man måste våga stå upp när något händer som man inte kan stå för. Typ som när jag var 14 och busschauffören kastade av en tjej med utländskt utseende (inte uttalat pga av hennes hudfärg, men jag minns att jag var säker på att det var därför) och jag vågade inte säga något. Det skulle jag göra idag. Jag skulle vara skiträdd för att folk skulle tycka att jag var störig och hysteriskt PK, men skulle göra det. På nåt sätt är vi skyldiga varandra att stå upp för det vi tror på.
Vi är det, inte våra barn.
Eller?
Jag har ställts inför det där med att ta varenda strid nu på mitt "nya" jobb. Där släpper jag en hel del diskussioner och kommentarerna som jag aldrig skulle vika ifrån i andra sammanhang. Helt enkelt för att jag faktiskt inte tror att det är värt det i längden. Eller förresten, det är det nog kanske, men jag orkar verkligen inte alltid vara pk-feminist-sosse-(unga)tjejen. Jag vill bli bedömd utifrån andra saker också. Det är helt enkelt jobbigt att vara jobbig, och det är ännu jobbigare när man är ensam om det. (Systerskap är makt!) Jag "släpper såklart inte igenom" vad som helst, men en del saker. Det känns också som att det är en strategi för mig, att när jag verkligen säger ifrån och tar diskussionen så är det på allvar och på riktigt. Och då blir jag lyssnad på. Det skulle de nog inte göra om jag protesterade varje gång... man kommenterar tjejer utifrån utseende istället för kompetens, för att ta ett exempel.
När det är mer offentliga sammanhang är jag dock duktigare på att alltidalltid säga ifrån. Då struntar jag i om de tycker att jag är galen och rabiat. :) Jag sätter nästan lite ära i det. ;) (Moahaha)
Skicka en kommentar
<< Home