En kvällstanke

Ibland kan jag bli så trött på att jag använder hysteriska superlativ för att uttrycka att jag gillar något. Jag verkar inte nöja mig med att säga att något är bra, ofta är det bäst, mest perfekt, häftigast och grymmast. Inte för att jag inte tycker att det är bäst, mest perfekt, häftigast eller grymmast men snart, när jag minst anar det, kommer jag kanske att behöva använda ett ännu mer hänfört uttryck men då kommer jag inte veta vad jag ska säga. Detta får mig osökt att tänka på en rysk konståkningstränare jag brukade träna för ibland. Hon sa oftast att vi var dåliga eller att vi såg ut som flygande kameler (det tror jag i och för sig att hon bara sa en gång och dessutom på ryska, men en av hennes döttrar var så vänlig och översatte, men ändå). Att få höra ett bra! av henne var sällsynt och det kändes som om man klarade allt. Själv sa jag typ Jag mår riktigt bra dagen efter förlossningen fast jag hade så ont så jag trodde att jag skulle svimma. Vilken skillnad det kan vara.