Förresten...

Inte för att jag brukar tvivla, men igår blev jag än en gång påmind om varför G är mitt livs stora kärlek. I någon vecka har jag pratat om hur härligt det är att hösten är här men att det faktum att vi inte har några riktigt stora koppar att dricka te ur är något av smolket i höstbägaren. När vi kom hem från ABF igår väntade två guldpaket på köksbordet, innehållandes en fantastiskt fin tekopp med tillhörande fat och kvällen blev sedan extra bra när jag äntligen kunde dricka te i stora klunkar framför tv:n. När det var läggdags hade min fantastiska sambo bäddat sängen och på min kudde lagt kvällslektyren Marx inför 2000-talet. Själv läser han (G alltså, inte Marx) om Per Albin och vi har ägnat de senaste kvällarna åt att läsa citat ur de båda böckerna för varandra, det är nördigt och roligt i en fantastisk kombination.

Och apropå stora, röda män - i lilltjejens vagn hänger en rund pappskiva som på ena sidan har en SSU-logga och på andra sidan en bild och ett citat av Palme. Varje gång A tittar på Palmesidan säger G Vem är det där? Det är ju Olof Palme, vår vän och kamrat! Han funderar på att om han säger det några gånger om dagen i något år eller två så kommer det vara bland de första små meningar hon säger. Frågan är om det är eftersträvansvärt att lilltjejen ska snacka om Palme på förskolan när den dagen kommer.

Nu känns dock den tiden väldigt avlägsen, A har just somnat i babygymet efter en halvtimmes träning samtidigt som hon lyssnat på en av sina favvolåtar, BAO:s Nu mår jag mycket bättre. Hon är nybadad och nyäten och finklädd inför farmorslunchen och är den sötaste tjejen jag någonsin sett.