Skämspallen

Lyckas varje dag hamna i soffan framför Tv4:s Supernanny. Det passar så bra in i A:s och mitt förmiddagsschema där hon ätit och somnar i min famn. Och varje, varje dag fastnar jag i det där uppfostringsprogrammet trots att det ger mig ont i magen. Ni vet vad det handlar om, en kaotisk barnfamilj där kidsen har makten och föräldrarna tar till desperata medel för att få vardagen att fungera. Vilket den naturligtvis inte gör då hot om smisk och inkonsekvens präglar kommunikationen mellan barn och förälder. Men Jo-jos lösningar på problemen handlar alltid om att gå back to the good old days med skamvrår och lydiga barn. Alla familjer utrustas med ett naughtycorner eller naughtytrappsteg eller naugthyvilkenplatssomhelst. När barnen gör något de inte får ska de med milt våld sättas på pallen och sitta där i så många minuter som barnet är år. Två år, två minuter. Går de därifrån ska de utan vidare snack sättas där igen. Innan de sätts på pallen eller trappsteget eller vilkenplatssomhelst ska föräldern säga Om du inte slutar med det där blir det skämspallen. Om barnet trots det fortsätter ska det sättas på skämspallen och sedan ska föräldern förklara varför det hamnat där. Nu ska du sitta här i två minuter för att du varit olydig/inte ätit upp din mat/slagit din syster. När minutrarna har gått väntar sig föräldern ett förlåt varpå han/hon säger tack och kramar barnet. Tada, lydiga barn på ett kick och det bästa av allt; på alla familjer alla barn alla föräldarar fungerar precis samma recept och vid programmets slut är alla familjer alla barn alla föräldrar glada och leker tillsammans och klarar av saker de alltid kunnat göra tidigare. Thanks Jo! Du har gett oss livet tillbaka. 

Programmet lämnar mig med en bitter eftersmak när Jo menar att när barnet inte går och lägger sig efter man flera gånger sagt Nu är det läggdags ska man sluta prata och inte uppmuntra barnet med kommunikation. Minns att det var det värsta jag visste när mamma och pappa inte pratade med mig någon gång, jag tror inte att barn blir tryggare av att mamma och pappa är tysta och bara bär dem i säng utan ett ord.

Fast vad vet jag, jag har varit mamma i nio veckor och ingen som helst erfarenhet av läggningsrutiner med bråkiga barn. Förutom att jag varit ett själv alltså. Som hävdade att det fanns barnprogram och sen fanns det vuxenbarnprogram, en perfekt lösning för att jag skulle få vara uppe länge på kvällarna med mamma och pappa. Och fick jag inte det skrek jag Det är jag som tämmer och tyckte att det där med att föräldrarna ska bestämma var det dummaste någon kommit på. Men jag mår bra, har vuxit upp till en trygg lycklig människa och jag tror nog inte att det blivit bättre om jag och min syster satts på skämspallar runt om i radhuset utan vidare diskussion.