Minnen

Under sommaren mellan sexan och sjuan var jag på konståkningsläger i Västerås. Samtidigt som högsommaren sprudlade spenderade jag många, många timmar i den lilla ishallen. Vi bodde på Vegaskolan, rakt över Vasagatan från Rocklunda. Där hängde vi i körsbärsträdet, hade balett i den pyttelilla gympasalen och gick på tipspromenad. Men mest av allt tränade vi, det var ju därför vi var där och det var ju det våra föräldrar betalat hutlöst mycket pengar för. Mellan träningspassen gick vi till Konsum vid Karlfeldtsplatsen och köpte torkade bananskivor, heter det bananchips? Sedan låg vi i våra tältsängar och åt de där chipsen och läste böcker om kvällarna. Eller så la vi våra madrasser i en ring och pratade om allt vi kunde komma på. Eller så sprang vi ut i korridoren och skrek för att det såg ut som om det stod en läskig man utanför fönstret. Jag kan inte minnas att vi var direkt trötta trots att sömnen var dålig och träningstimmarna oändligt många. En dag låg vår balettränare på gräsmattan och solade. Hon var knallbrun. T och jag såg på våra bleka, blåmärkesbeklädda ben och tänkte att vi valt helt fel sommarsysselsättning. Att spendera de finaste sommardagarna i en ishall övandes på nya hopp var något av ett dåligt val. Att vara blek och ha blåmärken är ingen höjdare när man ska börja högstadiet och vill verka världsvan. Men det gick ju bra, och när vi spenderat några månader i den nya skolan slutade vi båda träna och började istället drilla små killar och tjejer i konståkningens ädla konst. Härliga tider.

I morse gick jag Vasagatan fram, förbi Rocklunda och Vegaskolan och Konsum. Tänk om jag, när jag försökte hänga knäveck i körsbärsträdet, hade vetat att jag tretton år senare skulle se Västerås som min hemstad och dessutom gå förbi just den där skolan med min nyfödda dotter. En svindlande tanke.