En kärleksförklaring

Förra veckan skakades Sverige av ännu en i raden av fejkbloggar. Någon utgav sig för att vara Björn Ranelid och började blogga på ranelid.blogspot.com. Jag älskar Björn Ranelids språk och sätt att skriva och blev glad när jag såg första länken till bloggen. Men det gick snabbt upp för mig att det var på låtsas. Såklart. För hur troligt är det att mannen som skrivit den fantastiska boken Bär ditt barn som den sista droppen vatten döper sin blogg till Bär din blogg som den sista droppen vatten? Det händer liksom inte. Björn Ranelid är bättre och mer sofistikerad än så.

På partikongressen i Malmö 2005 gästade Björn Ranelid den där scenen där allt coolt hände, om ni minns? Jag satt uppslukad av hans berättelse men alldeles nervös och handsvettig med tanke på att han rent hypotetiskt skulle kunna komma fram till mig och ställa någon fråga. Men det gjorde han inte. Såklart. Han pratade bara med snygga kvinnor och jag kunde sitta där med tonårsförälskelsen lysande ur ögonen och ta smygbilder med mobilkameran. Man skulle kunna kalla mig patetisk och ha rätt.

Björn Ranelid är ju också mannen som beskriver sex som Jag stirrade djupt i henne med mitt enda öga. Just de delarna är jag inte lika förtjust i som andra. Men oftast lyckas han hålla sig på rätt sida om den berömda, och väldigt tunna, gränsen mellan patetiskt och vackert. Rosor och levande ljus varade inte länge men Anna Ribe skulle förbli vacker in i ålderdomen. Anna, drottningen av sina ögon, hade räknat in tusentals gossar och flickor i småskolan och vart de än gick kom de inte längre bort än från hennes hjärta och fingerblomma. Ur Kvinnan är det första könet, som så här på rak arm är den bästa höstbok jag kan tänka mig.