Är jag en dålig mamma?

Sedan lilltjejen kom och förgyllde min tid har jag brottats med tankarna på amning eller inte amning. Förresten, kanske inte precis från början för då var jag ju helt inställd på att hon skulle få sin mat via mig. Under ett barnmorskebesök en tid innan A kom frågade barnmorskan om jag tänkte amma och ja, det tänkte jag såklart. Men så kom hon och det blev alldeles annorlunda. Från början sondmatades vi henne, när hon var för liten för att ammas och behövde gå upp i vikt. Bröstpumpen blev min bästa vän, vi ville ju att hon skulle få min mjölk att äta för den är outstanding för hennes immunförsvar hennes hälsa hennes intellekt. Men så blev jag magsjuk, sov hemma en natt och kunde inte pumpa på ett dygn, därefter kom inte mjölken igång ordentligt. Hur skulle det nu gå med hennes immunförsvar hennes hälsa hennes intellekt?

I kombination med sondmatningen övade vi på amningen, vi tragglade den fram och tillbaka och ändrade amningsställning och testade amningsnapp och jag åkte till Barnens hus och köpte en alldeles för dyr amningskudde och personalen på lasarettet kom in var tredje timme med sina egna tips om hur jag borde göra och oj, gör du sådär? testa det här istället och till slut var amningen en enda stor ångesttid. Lilltjejen och jag var lika tröstlöst ledsna båda två varje gång det var dags för mat och varje gång vi slutade att öva och gick över till sondmatningen blev jag lugn och tårarna torkade. Nu blev hon åtminstone mätt.

Jag vill ju vara en bra mamma, en sån som gör rätt och gör sitt bästa för barnet. Och är man en sån mamma ska man inte ge upp amningen, det fick vi klart för oss av alla affischer broschyrer brandtal om amningens fördelar som vi fick ta del av på lasarettet. Men så närmade sig tiden för utskrivning och till slut var det enda som återstod: Nu ska hon bara lära sig äta. Äta, amning, tårartårartårar. I ett nummer av en av de gamla föräldratidningarna som utgjorde en del av sällskapsrummets innehåll läste jag om kvinnor som gick igenom precis det som vi gjorde. Som också bombarderades av brandtal om det fantastiska i bröstmjölken men som till slut började tänka som jag; mår inte mitt barn bättre av en mysig matstund med närhet istället för tårar och tandagnisslan? Och G pushade mig tills jag till slut tog mod till mig och sa: Jag vill inte mer till en sköterska som var så snäll. Hon sa att det var starkt av mig och att hon var medveten om att amningshysterin kunde bli lite väl stor ibland och att vi nu skulle lära oss att nappa vår lilla tjej.

Nu äter A bröstmjölksersättning, pulver som blandas med vatten som kokat upp och sen fått svalna. Det är inte alldeles enkelt, men vi har fått in snitsen, har våra egna trick för att få vattnet i perfekt temperatur och framförallt: G och jag kan mata varannan gång och får precis lika många mysiga matstunder med närhet. Och trots att det är bland de bästa beslut jag tagit, så är det inte alldeles enkelt. Varje gång jag tog ersättningspaketet från skafferiet möttes jag av texten Viktigt! Bröstmjölk är den bästa maten för ditt barn. Som en liten påminnelse om att jag inte gjort det bästa valet för mitt barn. Nu har vi en plåtburk för ersättningen, snyggare på köksbänken och definitivt bättre för mammahjärtat.

Damer på repskapet som slår sig på brösten och frågar Har du mat där? kan jag ta med ett leende och ett pekande ner på skötväskan och Nej, jag har mat där och det fungerar lika bra! Men andra damer har jag svårare för, som hon vi går hos på bvc som varje gång vi är där, och det är väl fem eller sex gånger sen A föddes, säger Du ammar va? och när jag säger att hon får ersättning säger hon Just det, jag visste att det var något konstigt med er eller Du vet, jag har ju så många barn att hålla reda på eller Ja, det var du ja. Av en som jobbar med nyblivna mammor tycker jag att man kan begära att hon  har koll på att det finns ett synsätt att en bra mamma ammar och att man lätt får dåligt samvete om man inte gör det. En snabb koll i journalen innan vi kommer in i rummet skulle innebära att frågan istället blir Går matningen fortfarande bra? och jag skulle slippa säga att hon får ersättning och känslan av att orden egentligen betyder jag är en dålig mamma.

Det här söndagsmorgonsinlägget kom ur ett avsnitt av Dr Phil som jag just såg. En barnläkare svarade på frågan hur länge man bör amma och svaret blev: Minst ett år, men ju längre desto bättre. Ju längre man fortsätter desto intelligentare blir barnet.

Så fort jag hörde det kickade det dåliga samvetet in; min dotter är bara tio veckor och jag har redan hämmat hennes intelligens. Hur ska det här gå?