Tre reflektioner

Igår var jag som sagt på hearing med nämnden för funktionshindrade. För att vi skulle ladda upp inför kommande budget- och planeringsarbete berättade utförare och personal i verksamheten om rehabilitering och habilitering. Jag funderade på tre saker under eftermiddagen som jag tänkte dryfta här på bloggen.

1. En stor del av diskussionerna handlade om ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting och de problem den medför. När det gäller hjälpmedel till exempel, är det skillnad på vem som har ansvaret beroende på hur avancerat hjälpmedlet är och vilken boendeform man har. Det är väl inget problem i sig, om det inte varit så att stuprören emellan är så markanta så att brukarna påverkas negativt. Den avslutande panelen diskuterade att gemensamt ansvar bör ligga på en hög nivå så att exempelvis arbetsterapeuter och brukare inte påverkas av krånglet. En man i publiken sammanfattade det hela mycket klokt: Man ska få hjälp utan nödvändigtvis behöva veta varifrån den kommer. Precis så är det ju. Samma sak diskuterades under välfärdsseminariet på sossarnas höstkonferens i Västerås förra lördagen. Det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Denise Norström uttryckte det som att Välfärdens delar måste haka i varandra så att ingen faller mellan stolarna och hon och kommunens oppositionsråd Ulla Persson lovade att på ett bättre sätt jobba med frågan. Socialstyrelsen har givit ut en rapport som talar om hur de där stuprören och bristen på samverkan leder till att barns psykiska hälsa försämras. Läste en del av den under våren i jobbet, ska nog läsa ännu mer nu för att fundera vidare...

2. Camilla Johnsson som är verksamhetschef för Hjälpmedelscentrum i landstinget talade engagerat om sin verksamhet och kognitiva hjälpmedel. Bland annat berättade hon om att diskussioner förs med Clas Ohlsson för att de hjälpmedel som finns ska kunna säljas på fler ställen. En fråga från publiken var om det inte är vanskligt att vilka affärer som helst ska sälja hjälpmedel och uttryckte en oro för att personalen inte skulle ha den kunskap som krävs för detta. Camilla Johnsson svarade att Clas Ohlsson, och andra butiker för den delen, kommer att sälja hjälpmedel oavsett vad Hjälpmedelscentrum tycker om saken och då tjänar alla på att de har en diskussion och kan dela med sig av sina erfarenheter. För henne var det en spännande utmaning istället för ett problem. Så jäkla bra, och det tankesättet måste jag bli bättre på. Tänk utmaning, inte problem!

3. Föreläsarna och den avslutade panelen bestod uteslutande av idel ädel kvinno...adel (Nåja, det vet jag ju egentligen inte så mycket om, det var mest en stilistisk utvikning. Dock är jag säker på att de var av kvinnligt kön). Jag slogs av hur många som förminskade sig själva och sitt arbete genom att säga typ Här har jag en liten power point som jag kanske skulle visa, vi har funderat litegrann på om man inte skulle... Det var så mycket lite, kanske, litegrann och andra utfyllnads- och förminskningsord. Dumt och onödigt, särskilt som de inte alls hade fog för sitt nedvärderande av sig själv, och antagligen kom det helt omedvetet. Det brukar ju vara så.