En bild säger mer än tusen ord och yadayada

Lilltjejen och hennes pappa är lugna och än så länge omedvetna om hur svårt det kan vara att få en (1) bild som passar som julkort. Vi satte A i soffan med tomtedräkt och fick ungefär 70 oanvändbara bilder och två okej. En av dessa framkallade vi och förvandlades i ett svep till sådana där jobbiga föräldrar som skickar julkort på sina barn till alla möjliga. Så kan det gå.

Sedan den 23 december och dagarna efter det har lilltjejen lärt sig att vända sig på en massa sätt, från mage till rygg och tillbaka igen åt, vad heter det, båda hållen? Hon har också utvecklat en teknik där ligger på rygg, sätter hälarna i golvet och liksom skjuter sig bakåt. (Nåja, allmänintresset för dessa bedrifter är kanske måttligt, men tills vi tar oss i kragen och skriver ner det i hennes lilla bok är det lika bra att blogga om det så det åtminstone finns bevarat här).

Ni skulle sett lilltjejens leende när hon träffade sin moster igen för första gången på två veckor. Oh my!

Så här glad var A när hon under några timmar dagen före julafton fick sitta i kundvagnen i julklappshysterin på Stinsens köpcenter. De flesta andra hade stress i blicken, vi hade det dock inte, vi hängde där för att köpa några kompletteringsklappar och det kändes mer mysigt än stressigt.

Det här med att läsa DN eller VLT i mammas eller pappas knä har utvecklats till ett stort intresse. Nu har A börjat hjälpa till att vända blad, ofta ganska långt innan den vuxna egentligen läst klart. Det resulterar dels i att hennes fingrar blir alldeles svarta av trycksvärta och dels att hon, medan man läser, gärna försöker smaka på en av sidorna.