Ett tecken

Kom att tänka på en sak; en torsdagskväll och -natt i våras satt G och jag på akuten, han väntade på att få träffa en läkare. Vi hade varit i väntrummet länge utan att äta, och människorna runt oss berättade att de suttit där längre än så. Timmarna segade sig fram och G:s läkarträff följdes av ännu mer väntan. Vi blev färre och färre i rummet och tiden gick. Någon gång under natten fick vi varsin kopp varm choklad och falu rågrut med ost, och jag minns det som det godaste jag någonsin ätit. Jag sov en stund på en hård bänk med jackan som täcke. Så småningom åkte vi hem och la oss i rummet i den uppsaliensiska studentkorridoren. Det var inte lång tid kvar tills min promenad mot tåget och jobbet skulle börja och jag låg med händerna över tjocka magen och halvslumrade. Plötsligt kände jag den första sparken och jag viskade Gabbe, känn! Jag tog hans hand och la den på magen så att också han fick känna Pyrets första hälsning till oss. Morgonen efter skickade jag ett sms till S och berättade om händelsen, jag avslutade med det kändes på något vis som ett tecken.

Alla dagar vi sedan låg i sängen i studentkorridoren och mådde dåligt, med våra läkarutlåtanden som sa att vi inte skulle ägna oss åt våra vardagssysselsättningar, lyssnandes mot det gemensamma köket för att gå ut och laga mat när det var tomt istället för att behöva vara social och svara på klämkäcka, triviala frågor om hur vi mådde. När vi våndades över pengar, över bristen på lägenhet att bo i med bebisen som var på väg, när det kändes som om vi inte visste något alls om framtiden - då kändes Pyrets spark precis som ett tecken som sa buffbuff, ni behöver inte oroa er.

Så här i efterhand rodnar jag lite när jag tänker på det, jag tror ju inte att sådant finns, jag tror inte att en pytteliten bebis i magen förstår när det är dags att buffa för att ens föräldrar ska må lite bättre.

Eller?