Ej gudar, furstar stå oss bi

Är fortfarande fascinerad över att förkylningen kom så fort och är glad över att det borde betyda att den försvinner med samma hastighet. Nu har den slagit ut i all sin prakt, bomullskänslan i huvudet, den täppta näsan, attacknysningarna och de svidande ögonen.

Lilltjejen och jag har haft det så mysigt! Vi sov en stund på eftermiddagen, vi har läst böcker, hon har suttit på golvet och lekt med tre slevar och en plastburk, hon har ätit en jätteportion med burkmat och en hel espressokopp med fruktpuré och har, som kronan på verket, somnat på mage för första gången i sitt liv.

Klockan är åtta och jag ska faktiskt också gå och lägga mig, fortsätter att traggla med Margareta Winbergs jordbruksberättelser. Nu har jag dock just kommit in på hennes tid som jämställdhetsminister och jag får erkänna att det ligger närmare mina egna politiska hjärtefrågor.

Har förresten bästa tipset om man har ett litet barn som är ledset och man måste sjunga ganska länge och helst inte ska tystna för att komma på en ny låt att klämma i med: Internationalen, alla verserna. Tar man den rätt långsamt blir den huuur lååång som heeelst och det lilla barnet hinner inte gnälla medan man febrilt funderar igenom repertoaren för att komma på en ny sång som helst inte är imse vimse eller hjulen på bussen eller krokodilen som spelar trumpet eller grodan i kärret eller någon av de andra käcka men intetsägande melodierna. Internationalen däremot, den har klass, den har budskap, den har livslust och glädje och sång (för att citera en annan sång på samma tema).