Ett år

Eftersom jag inte har något som kan verka viktigt eller roligt att skriva idag och det samtidigt är ett år sedan jag tog körkort tänkte jag skriva om det.

Förra året hägrade en valrörelse efter semestern och när de tre veckorna var slut skulle jag ha körkort, var det tänkt. Har man tre veckor på sig kan man ju boka en intensivkurs, och därmed låta körskolan fixa teoritid, halkbana och uppkörningstid, eller så kan man låta bli att boka en intensivkurs. Jag valde det senare och därmed det smörgåsbord av möjligheter och ångest som följde med av att fixa allt själv. Kom på den strålande idén att förena nytta med nöje och ta körlektioner i Sundsvall och samtidigt umgås med pappa och hans familj, så jag bokade lektioner varje dag i två och en halv vecka. Under den andra veckan lyckades jag få en teoritid dessutom, så långt allt väl. Men så kom jag till Sundsvall och konstaterade att jag inte kört bil på något år och inte öppnat teoriboken tidigare. Man skulle, utan att överdriva, kunna säga att stressen kröp sig på en aning.

Första besöket på körskolan gjorde inte stressnivån lägre. Tjejen i receptionen förklarade hur det här skulle gå till, först skulle jag köra mina lektioner och sedan komma tillbaka några veckor senare och köra några lektioner till, fixa halkbanan och sedan köra upp. Några veckor senare betydde mitt i brinnande valrörelse och det var ju inget alternativt såklart, men jag lät det bero ett tag, det var ju ingen idé att stressa upp både henne och mig sådär redan första dagen. Efter första körlektionen sa min lärare Pia diplomatiskt att om jag skulle klara det här var jag nog tvungen att köra mycket med pappa på dagarna utöver körlektionerna. Jag nickade och hummade och lät bli att förklara att pappa var bortrest och skulle komma hem först i slutet av veckan.

I slutet av första veckan när jag inte gjort annat än pluggat teori, fått motorstopp och inte klarat av att krypköra snackade jag med tjejen i receptionen igen för att boka tid för det där återbesöket. Hon meddelade att de hade några dagar runt den 7 september som skulle passa perfekt. Jag svarade Men det går ju inte, det är ju mitt i valrörelsen! och hon sa Ja, det kan ju inte jag ta hänsyn till! och jag sa Nä, det är klart, nämen att ta ledigt några dagar tio dagar innan valet ska jag nog kunna lösa! och sen gick jag därifrån, ringde till mamma och grät lite. Min mor som är ett under av uppmuntran och logiskt tänkande föreslog att jag skulle koncentrera mig på att fixa teoriprovet först och sen ringa vägverket och kolla upp alternativa lösningar.

Tisdagen den andra veckan klarade jag teorin och Pia fortsatte traggla högersvängar, fickparkeringar och landsvägskörningar med mig. I slutet av veckan sa jag att jag tänkte åka hem på måndagen. Pia var nervös och tittade på protokollet där vi varje dag fyllde i mina framsteg som inte var så många, och rester som var desto fler och sa att Okej, boka in en massa lektioner när du kommer tillbaka i september så hinner vi förhoppningsvis med allt.

Men komma tillbaka i september var fortfarande inget alternativ såklart. Det var ju valrörelse för sjutton! Så istället åkte jag hem till Stockholm på måndagen och lyckades få en halkkörningstid i Åkersberga på tisdagen. Därefter ringde jag vägverket och kollade var det skulle kunna finnas en uppkörningstid samma vecka, damen läste upp en massa orter jag knappt hört talat om och jag sa typ Umeå känns långt bort och Kristinehamn var ligger det? Oj, Karlstad sa du? Jomen Karlstad låter bra, där skiner ju alltid solen. Hehehe, nä det var inget. Ja, jag tar den.

Bloggade såklart om de där dagarna förra året, så här lät det då:

Först: Sol på balkongen och bra musik på hög volym som för att peppa mig
själv. Promenad till Roslagsbanan, inköp av äpple på centralen, tåg till
Karlstad. Ny stad och inget lokalsinne. Mycket tid dock. Vandrarhem och
nervositet. Sms-pepp från mamma.

Sedan: Vakna, försöka äta frukost, borsta tänderna. Bil. Mot Hammarö säger du? Oj, motorstopp. Jaha, lätt hänt i en ny bil ja. Nervöst fnitter. Cirkulationsplatser, trafiksignaler, motorväg, landsväg, parkera. Nähä, inte backa runt ett gathörn?

Och så plöstligt: Körkort. Helt crazy.

18 dagar, lite magkatarr och många ångeststunder senare fick jag alltså körkortet och jag är ganska stolt över det såhär i efterhand.

Och som bonus denna fina fredag, jag och bilen som A döpt till Fixielittle (eller egentligen fick jag välja på det och bajsobilen som A tycker är ett mer passande namn. Tråkig inställning kan man tycka)