Lugnet efter stormen som aldrig kom

Det blev ingen storm. Tjugofyra timmars hällregn bjöd vädergudarna på men sen var det slut. Jag säger inte att jag ville att det skulle bli storm, men jag hade sett fram emot att blogga om det. Jag riktigt längtade efter att beskriva hur trädens grenar skrapade mot fönstret medan jag satt inkurad i en filt med en bra bok och sedan skriva poetiska stycken om hur stormen bedarrat. Men det nöjet fick jag alltså inte.

Istället kan jag berätta om dagens farsartade ögonblick när jag på cykel på väg mot stan mötte två grabbar som bar på en stege. Eller, i själva verket var det en av pojkarna som bar på stegen, över axlarna så att huvudet var mellan två trappsteg. Plötsligt fick stegkillen för sig att vrida kroppen ett kvarts varv vilket resulterade i att stegen hindrar cyklande på vägen. Kompisen hade dock huvudet på skaft och vred snabbt tillbaka både kropp och stege precis innan vi alla tre blev en del av tjugohundratalets version av Plankan. Lite tråkigt kan tyckas, en krock hade blivit en rolig blogghistoria.