Hur allt det enkla blev för svårt

Stadsarkivet igår var en trevlig, men lätt surrealistisk, upplevelse. När man som jag är begåvad med noll lokalsinne krävs ständig koncentration när det ges vägbeskrivningar. Det hela började med att jag skulle anmäla mig på våning ett i stadshuset och få order om att ta hissen upp till våning fem, gå runt hörnet, trycka på en knapp, få en dörr öppnad och gå in i nästa hiss och åka till våning tio. Där träffade jag kvinnan som skulle hjälpa mig nere bland pärmar och papper i arkivet och vi tog första hissen ner, ut genom dörren, runt hörnet, in i andra hissen och ner till källarvåningen. Där hittade vi inte mycket av värde utan åkte upp till våning fem och snicksnackade lite om var just de papper jag var ute efter kunde vara arkiverade. Fick tipset att åka ner till Föreningsbyrån som man tar sig till genom att ta hissen ner till receptionen och sedan en halvtrappa ner. Där blev jag mottagen av en trevlig man som inte kunde hjälpa mig med det papper jag ville ha men var sugen på att prata med en SSUare om en del annat. Han skickade sedan upp mig till våning fem igen där jag fyllde i en blankett om att de skulle ringa mig om de hittade något av värde. Som grande finale tänkte jag hälsa på oppositionskansliet i stadshuset men ingen var där och innan jag var ute ur det Kafkaartade huset störde jag en fikande grupp människor genom att två gånger på tre minuter gå förbi med ett högt klickklackande med skorna och bakom mig hörde jag en man som sa Oh, the clicking sound of high heels - sånt gillar vi.

Rubriken är ett pyttecitat ur Peter Jöbacks Sommarens sista sång som finns med på den ultimata höstskivan Det här är platsen