Snälla någon, gör så det blir vår

Ska för första gången sova ensam i Uppsala. En annorlunda upplevelse, det får jag erkänna. Nu går jag och fixar inför morgondagen, lyssnar på fin musik och slås av hur tomt det kan kännas i världens minsta lägenhet utan hans närvaro. 

Efter några månaders kalendertrixande med flera inställda luncher skrev J idag det förlösande Du, man måste ju inte luncha, man kan äta middag också. Resultatet blev en härlig middag och god mat för åtminstone en av oss.

Nu är det sängdags, det blir en tidig morgon på jobbet imorgon.

Medan jag packar väskan för imorgon så buffar någon runt i magen, så alldeles ensam är jag ju inte trots allt. Och S skriver det allra finaste som på pricken stämmer in på vad jag känner.