Höstromantik

Vi pratade om hösten,

när sommaren var som skönast.

Snart har vi mörkret här

vi sa: snart så faller löven,

när löven var som grönast.

Hösten är ovanligt fantastiskt ljuvlig i år, eller så är det jag som har tid att njuta av den ordentligt. Det är så många vackra löv, så blå himmel, så klar luft, så svagt solljus att jag blir alldeles matt. I morse tog vi rundan på Djäkneberget och sedan ner längs vattnet igen, just nu är det favoritpromenaden. Och i eftermiddag ska vi ta en till, svärföräldrarna kommer på Västeråsbesök och vi ska gå en stund i de gamla kvarteren runt kyrkan. Ut bland de gulröda löven, längs de små gränderna, över kullerstenarna och mellan de små små husen.

Läste några delar ut min blogg från våren och försommaren, det är därför jag är så blödig nu. Minns knappt hur det var att ligga trött och utslagen hela dagarna, med den ständiga oron för att bebisen skulle komma ut på tok för tidigt. Bloggtexterna slungar mig tillbaka i minnet och gör mig så oändligt tacksam för att allt gått bra och för att jag har all ork och energi i mig igen.