Fanny

I will always be your soldier
I’ll be marching by your side

Söndag morgon, 02:30

För en timme och fyrtio minuter sedan ringde min syster och storgrät i telefon. Att höra henne, som jag älskar så högt, vara ledsen är bland det värsta jag vet. Jag antar att det är så föräldrar känner sig när de hör sitt barn gråta och genast vill göra allt som står i deras makt för att ställa allt till rätta. Mellan hulkningarna fick hon fram att det var plånboken som var försvunnen och jag blev mitt rationella ombudsmannajag: ska jag spärra ditt kort och komma och hämta dig? Innan jag kommit till första rödljuset ringde hon igen med den glada, lugna rösten Jag hittade plånboken. På golvet! Vad är oddsen för det? När jag ändå var på väg kunde jag lika gärna åka till Täby och hämta henne och så ringde hon snart igen bubblande, skrattande Får mina två killkompisar åka med också? Vi ligger på gräset och chillar tills du kommer. De hoppade in i bilen och innan vi kunde åka såg hon till att vi vände oss om mot killarna i baksätet för att de skulle få bedöma om vi är lika eller inte. Kolla, visst är vi lika! Men Anna! Vänd dig om igen så att de hinner seee! För en halvtimme sen släppte jag av henne hemma hos M och några minuter innan fick också han ett telefonsamtal Hej älskling, jag kommer hem till dig snart. Kan du fixa en ostmacka och massa, massa vatten?

Älskade syster!