Kort uppdatering

Hinner skriva en kortis om den senaste veckans turbulens, kanske vi kan kalla det. Pyret fick för sig att den skulle bli en majbebis istället för en augustidito, något som varken läkarna eller G och jag tyckte var en speciellt bra idé, så nu är jag sjukskriven och har tillbringat den senaste veckan sängliggandes på lasarettet i Västerås. Får vara hemma på dagarna över helgen men sover på BB-avdelningen och från och med början av veckan verkar det som om jag får vara hemma på heltid. Budet i början av den här veckan var att jag skulle ligga på sjukhuset i fem veckor, så det känns fantastiskt lyxigt att få åka hem! Jag har skrivit en hel massa om turerna fram och tillbaka, men i brist på internettillgång kommer det upp på bloggen här i efterhand. Vi mår bra allihop, Pyret växer och frodas och vi hoppas att den stannar i magen en hel massa veckor till.

Den här helgen präglas av flytt ur min lägenhet och in i vår gemensamma, fina, nya. Jag får inte bära, inte städa och inte dona men jag får i alla fall vara med. Och det är banne mig inte det sämsta!

En stilla önskan om verklighetsrubbning

I helgen har jag brottats med ett moraliskt dilemma, en tanke har surrat i mitt huvud som en envis fluga och jag har känt mig som ett barn som inte kan unna någon annan framgång. Trots att jag vet att man inte ska önska någon annan olycka så önskar jag Linda Skugge en liten, liten dos av något som rubbar hennes verklighet.

Linda Skugge är en åsiktsmaskin som sprutar ur sig krönikor och blogginlägg på nolltid och detta, enligt egen utsago, utan tillstymmelse till skrivkramp: ”Säg ett ämne så kan jag skriva om det!”. För sin förmåga att skapa debatt har hon min respekt, men hennes människosyn har jag inget till övers för. Hon tvekar inte att se på sig själv, sin familj och människor som är precis som hon och sedan skriva hela sin världsbild utifrån vad hon ser. Till exempel: Linda Skugge menar att utbrändhet är något påhittat. ”Och det är därför jag har så svårt att förstå utbrändhet. Jag tror de hittar på! Jag blir galen! Tänk dig själv, hur jag har kunnat jobba och ha tre barn samtidigt de hittar ju på, det är bara bullshit.” Eller: Linda Skugge tycker att ungar som inte är lika vitala som hennes egna barn är lobotomerade. ”De bara sitter där och är helt lugna, man undrar ju vad det är för fel på dem.” Eller: Linda Skugge hyllar Christina Stenbeck som inte låter graviditeten påverka henne utan tänker fortsätta jobba som vanligt, inte vara ledig utan göra det som krävs av henne. Det är helt rätt och jag avundas Christina Stenbeck som lyckas göra det. Men Linda Skugges analys av det hela ger en bitter eftersmak ”Det kallar jag rätt Try harder-attityd.” För Linda Skugge handlar det inte om lyckliga omständigheter att ha en relativt enkel graviditet och dessutom, antar jag, kunna casha upp för någon som kan passa barnet när det kommer.

Om Linda Skugge varit ödmjuk hade hon förstått att hon är lyckligt lottad som fixar företagsskötande, tre barn, deadlines och fotograferingar. Men Linda Skugge är orättvis, trångsynt, oschysst och menar att det är attityden och viljan det är fel på när människor inte klarar hennes hysteriska tempo och blir sjukskrivna. Eller tar semester för den delen. För medan hon som aldrig tagit ledigt ”blir lite provocerad av folk som säger att de behöver en vecka ledigt”, provocerar hon mig så till den milda grad att jag önskar henne något, litet, som öppnar hennes ögon. Om så bara för en dag.

Citaten hämtade jag ur DN-intervjun förutom det om Christina Stenbeck, det kommer från Linda Skugges blogg.

Inte så fantasifullt

Är tillbaka i ostsmörgås- och potatisträsket. Kan inte, vill inte, är inte sugen på något annat. Nåväl, även den här gången går det nog över.

Fast jäkligt tråkigt är det ju.

Inte en gång till!

I natt vaknade jag alldeles kallsvettig och med tankarna malandes i huvudet. Gårdagskvällen spenderades illamående och yr med ont i precis hela kroppen. Jag tänkte på hur det skulle bli om jag än en gång skulle börja må så dåligt som jag gjorde för några månader sedan. Hur jag skulle falla ner i det där mörka hålet som inte bara innehöll fysiska åkommor utan i allra högsta grad påverkade mig psykiskt, då det dåliga samvetet över jobbet eller stressen över att vi inte har någon gemensam lägenhet satte in. Måndagen har fortsatt i samma stil, oändligtrötthetillamåendeochsvimningskänslor. Men så kom två telefonsamtal som gjorde att känslan av att trilla ner i det mörka hålet dämpades betydligt:

Vi har fått en lägenhet! I Västerås! På Karlsgatan! Det känns så skönt, den där pressen har varit alldeles för stor. Den första juni flyttar vi in. Oerhört smidigt eftersom det är samma datum som jag måste flytta ur min lägenhet. Puh.

Försäkringskassan ringde och meddelade att det faktiskt inte bara varit jag som krånglat med intyg och annat. De hade skickat ut fel blankett åt mig att skriva under men nu verkade allt vara löst. Handläggaren skulle se till att pengarna betalas ut så snart som möjligt.

Jag klarar nog det här, trots allt.

Så här kan en jobbhelg se ut

Är med SSU:s skolgrupp på Bommersvik. Det är argumentationskedjor, sol, elevpolitik, skolans fostransuppdrag, kubb, meritvärden, filmvisning och god mat i en underbar blandning.

Fantastiskt!

När jag ställer in alarmet på min mobil berättar den hjälpsamt hur lång tid det är kvar tills den ringer. Går jag och lägger mig lite senare än planerat och den vänligt men bestämt säger Tid till alarm: 6 timmar och 5 minuter blir jag stressad och får svårt att somna.

Men ikväll: Tid till alarm: 9 timmar och 39 minuter.

Alldeles fantastiskt.

Nästan så jag får tandvärk

Är de inte för söta?



My love & Isabella.

Första maj 2008

Första maj var, som vanligt, en både viktig och lovely tillställning. På plats i Västerås fanns ett grymt gäng SSUare som protesterade mot framförallt den bostadspolitik som den borgerliga regeringen för och som så effektivt delar upp människor i två grupper, den med pengar och kontakter och den utan.

Min appell gick bra efter att jag fick hjälp av schysta fanbärare att ta steget upp på scen. Ingen trappa och en tjock mage var en dålig kombination och, måhända, ett starkt tecken på att min tid som SSU-talare på Första maj nu är slut.

Bilden på SSU-Västerås och dagens huvudtalare Jan Eliasson har Lars Eriksson tagit och jag har fräckt lånat den härifrån där man kan se fler bilder från Västeråsfirandet. Könsfördelningen beror på att flera hann gå innan huvudattraktionen Jan E blivit färdigradiointervjuad.