Jag ♥ Västerås

Lägg gärna märke till att jag tagit bild på det mest turistaktiga motivet av dem alla, Svartån med de pittoreska husen och stadshusets torn i bakgrunden (det var för övrigt där jag klickklackade runt i jakt på protokoll igår eftermidag)

Ungefär nu firar jag och Västerås tre år tillsammans. När jag flyttade hit och blev sambo med A pratade vi ofta om hur mysigt det var att bo (nästan) mitt på stan och hur mycket man kunde göra när man (nästan) bodde mitt på stan. Som att gå på bio, promenera i hamnen, gå på Konstmuseet eller teatern eller konserthuset och en massa annat. Så mycket av det där gjorde vi nog inte, men idag slog vi på stort och gick på invigningen av den uställning med BG Broströms fina skulpturer som från och med idag finns på Västerås konstmuseum. Det är han som bland annat har gjort Asea-strömmen som finns vid Stora torget och den stora träskulpturen i taket i foajen på expen (om det är någon som läser det här som brukar hänga där). A fantiserade innan om att det skulle vara som i Sex and the city med vinglas och kändisar och grejer, men fick sedan nöja sig med alkoholfri cider i platsglas och salta pinnar. Också kändisspottade vi Anders Lif.

Skulpturen heter Första maj, konstnären är BG Broström och anledningen till att bilden är så dålig är att jag är en kass fotograf. Innan beskärning består bilden av några människors huvuden och handlingarna till vår extra-dåk. Antingen så tog jag bilden av misstag eller så var det ett infall av konstnärlighet.

När vi sedan åt wokade nudlar med kyckling, räkor och nötter och drack rödvin blev vi nostalgiska och lät som ett gammalt strävsamt par för några minuter:
A: Minns du när vi var på Kulturnatten första gången? Då spelade ett band där uppe på taket ovanför Punkts entré.
Jag: Var det samma år som vi var borta vid slottet?
A: Ja, och när du köpte en massa böcker på bibliotekets utförsäljning.
Jag: Men...har vi varit på Kulturnatten mer än ett år?
A: Nä, det har vi nog inte.

Hur allt det enkla blev för svårt

Stadsarkivet igår var en trevlig, men lätt surrealistisk, upplevelse. När man som jag är begåvad med noll lokalsinne krävs ständig koncentration när det ges vägbeskrivningar. Det hela började med att jag skulle anmäla mig på våning ett i stadshuset och få order om att ta hissen upp till våning fem, gå runt hörnet, trycka på en knapp, få en dörr öppnad och gå in i nästa hiss och åka till våning tio. Där träffade jag kvinnan som skulle hjälpa mig nere bland pärmar och papper i arkivet och vi tog första hissen ner, ut genom dörren, runt hörnet, in i andra hissen och ner till källarvåningen. Där hittade vi inte mycket av värde utan åkte upp till våning fem och snicksnackade lite om var just de papper jag var ute efter kunde vara arkiverade. Fick tipset att åka ner till Föreningsbyrån som man tar sig till genom att ta hissen ner till receptionen och sedan en halvtrappa ner. Där blev jag mottagen av en trevlig man som inte kunde hjälpa mig med det papper jag ville ha men var sugen på att prata med en SSUare om en del annat. Han skickade sedan upp mig till våning fem igen där jag fyllde i en blankett om att de skulle ringa mig om de hittade något av värde. Som grande finale tänkte jag hälsa på oppositionskansliet i stadshuset men ingen var där och innan jag var ute ur det Kafkaartade huset störde jag en fikande grupp människor genom att två gånger på tre minuter gå förbi med ett högt klickklackande med skorna och bakom mig hörde jag en man som sa Oh, the clicking sound of high heels - sånt gillar vi.

Rubriken är ett pyttecitat ur Peter Jöbacks Sommarens sista sång som finns med på den ultimata höstskivan Det här är platsen

Insikt

Två kvällar i rad har jag vid 19.30-tiden hetsätit en Hallongrotta på expen för att mota det värsta blodsockerfallet i grind. Mycket stolt, och ytterst förvånad, över mig själv köpte jag istället en laxpasta från Coop att äta innan kvällspasset på jobbet idag. Nu sitter jag här klockan 21.00, nyss hemkommen och alldeles mätt och belåten. Istället för att först drabbas av blodsockerfall, sen bli sockerstissig och till slut komma hem och vara tokhungrig. Tänk så enkelt det kan vara ibland.

Skiiiiitkallt

Okynnesbloggar lite mitt i jobbdagen. Ska snart iväg på kort lunch och sen till stadsarkivet och leta protokoll från mitten av nittiotalet. Mycket spännande!

Har inte blivit sjuk men har fortfarande ont i halsen och är riktigt trött. Simmade en sväng i morse och det var äckeljobbigt. Efteråt pratade jag med två tjejer som skulle simma med skolan och de förfärades över att jag bara hade stövlar, klänning och halsduk på mig. Det är skiiiitkallt ute! Du borde ha ombyteskläder med dig. Jag hade tre tröjor på mig när jag gick hit, berättade de och visade upp en påse som innehöll extrakläder för att klara kylan. Att jag sa att min jacka låg i bilen hjälpte föga, tydligen skulle jag vara som en isbit redan innan jag kommit dit.

På lördag + tisdag och onsdag är det äntligen dags för kampanj. De senaste veckorna har präglats alldeles för mycket av papper som ska in i rätt pärm, fakturor som ska betalas och medlemsregister som ska fixas. Nödvändigt och viktigt såklart, men att träffa människor live ibland är inte fel. Har jag hört.

Vill inte!

Bloggar invirad i ett täcke i sängen. Försöker intala mig själv att jag mår bra, att jag inte mår illa och att det absolut inte gör ont i halsen när jag sväljer. Det går sådär kan man väl säga. Imorgon är ett spännande möte i Arboa inplanerat, på torsdag ska jag rota i stadsarkivet efter gamla protokoll, på lördag är det familjedag i Fagersta och kalas i Stockholm, på söndag ska det sjungas Allsång mot högern i höstvackra Vitabergsparken och nästa vecka är det gymnasiemässa. Det är ju alldeles uppenbart att sjukhet inte alls passar in i det här schemat, eller hur? Så nu håller vi kollektivt tummarna för att jag ska vara frisk som en nötkärna när jag vaknar imorgon. (Och om inte tumhållandet räcker ska jag nu i förebyggande syfte gurgla saltvatten på M:s inrådan. En annan M föreslår Bafucin så en tur till apoteket imorgon kanske kan klämmas in).

En kärleksförklaring

Förra veckan skakades Sverige av ännu en i raden av fejkbloggar. Någon utgav sig för att vara Björn Ranelid och började blogga på ranelid.blogspot.com. Jag älskar Björn Ranelids språk och sätt att skriva och blev glad när jag såg första länken till bloggen. Men det gick snabbt upp för mig att det var på låtsas. Såklart. För hur troligt är det att mannen som skrivit den fantastiska boken Bär ditt barn som den sista droppen vatten döper sin blogg till Bär din blogg som den sista droppen vatten? Det händer liksom inte. Björn Ranelid är bättre och mer sofistikerad än så.

På partikongressen i Malmö 2005 gästade Björn Ranelid den där scenen där allt coolt hände, om ni minns? Jag satt uppslukad av hans berättelse men alldeles nervös och handsvettig med tanke på att han rent hypotetiskt skulle kunna komma fram till mig och ställa någon fråga. Men det gjorde han inte. Såklart. Han pratade bara med snygga kvinnor och jag kunde sitta där med tonårsförälskelsen lysande ur ögonen och ta smygbilder med mobilkameran. Man skulle kunna kalla mig patetisk och ha rätt.

Björn Ranelid är ju också mannen som beskriver sex som Jag stirrade djupt i henne med mitt enda öga. Just de delarna är jag inte lika förtjust i som andra. Men oftast lyckas han hålla sig på rätt sida om den berömda, och väldigt tunna, gränsen mellan patetiskt och vackert. Rosor och levande ljus varade inte länge men Anna Ribe skulle förbli vacker in i ålderdomen. Anna, drottningen av sina ögon, hade räknat in tusentals gossar och flickor i småskolan och vart de än gick kom de inte längre bort än från hennes hjärta och fingerblomma. Ur Kvinnan är det första könet, som så här på rak arm är den bästa höstbok jag kan tänka mig.

Inte precis little miss sunshine

Det finns några olika anledningar till att jag inte är mitt soligaste, glada jag idag. Expens tak håller på att målas kombinerat med att ventilationen är inte riktigt på topp. Det betyder att man antingen får stå ut med att få ont i huvudet av att luften är dålig eller av att fönstret är öppet och färgångorna kommer in. Jag alternerar lite. Just nu är fönstret öppet till exempel.

Dessutom strejkar en av datorerna vilket gör att jag egentligen inte kommer åt några dokument av vikt samt att jag inte kan skriva ut något. M har dock upplåtit sin dator till mig nu när hon gått hem, usb-minnet makes my day även om allt tar dubbelt så lång tid som vanligt.

På plussidan finns dock en hel massa annat, till exempel att det är höstkyligt ute och att jag simmade i morse. Skönt.

Det här korta texten visar verkligen på min egoistiska sida, jag har använt orden "jag" och "mig" lite väl många gånger. Nu - ett glas vatten, några djupa andetag och back to work.

Uppdatering

Är hemma i vackra Västerås efter ännu en helg i trakten av hufvudstaden. I fredags packade A, S och jag in oss i bilen, det börjar bli en trevlig helgtradition det där. Om man nu kan kalla något en tradition när det händer för andra gången? Hur som helst, efter att ha släppt av dem på olika håll i Stockholm träffade jag M och vi gick hem till CSI (nya termen för lilla familjen som förut hette S,C&I - mycket omständligt) för att fira C:s födelsedag. Körde hem mot Åkersberga i natten efter att ha suttit som ett miffo och lyssnat på E och S som pratade bebissovtider och AD-droppar. Förlåt att jag inte hade något vettigt att komma med och tack för att jag fick soffmysa med er ändå!

I lördags hade jag tvärdåligt lokalsinne och fick hjälp av J att hitta från Åkersberga till Skogskyrkogården där S och jag var på en väldigt fin begravning. Resten av dagen tillbringades hemma med brinnande marshmallows och Sex and the city-maraton.

Sista söndagen i augusti betyder, som alla Åkersbergabor vet, Kanalens dag. Ett jippo som innehåller precis samma saker varje år, ABF har en klättervägg, partierna informerar om sin politik, scouterna bygger en provisorisk bro över kanalen och man köper brända mandlar. F, M och jag var där ett tag och sedan tog jag en promenad hem, packade ihop mina saker och hann krama mamma som precis kom hem från Helsingborg. Åkte sedan till Huddinge för att hämta A. Efter att ha lallat runt på Coop Extra körde vi vilse i Södertälje, lyssnade på Pang Prego och stannade i Kvicksund och åt äggåkaviarmacka och plommon. Ikväll är det säsongspremiär för Agenda (här skrev jag en utläggning om vad kvällens avsnitt ska handla om men det blev så långt så jag fortsätter lite längre ner...), det firas med te hemma hos A. Imorgon är det repskap med Västerås arbetarekommun, jag längtar! (Vissa säger att jag har en pervers fascination för dylika tillställningar. De kan ha rätt)

Okej, kvällens Agenda ska bland annat handla om företag som tar etiskt ansvar. I somras ägnade jag en regnig Sundsvallskväll åt att läsa ett nummer av Veckans affärer som handlade just om det. Om företag som fattat grejen med CSR, corporate social responsibility, att ta ett samhällsansvar och inte bara casha in stålar. Liksom. I Veckans affärer läste jag om chefer som granskar arbetsmiljön för H&M:s sömmerskor och som sänker sina koldioxidutsläpp med fem procent om året . Och det är hedervärt. Men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på hur enkelt det är att sätta in sådana åtgärder när det går bra, när pengarna rullar in som de ska som Petter säger, men sen då? När högkonjunkturen blir lågkonjunktur och media fokuserar på något annat än hur företags agerande påverkar hur jorden mår. Är det lika enkelt då att hävda vikten av samhällsansvar eller är det på just dessa ställen som man först skär ner?

Stoppa pressarna!

R bloggar om SSU-skandalen E skrev till sista numret av Kongressnytt. Det är så himla roligt!

För övrigt tror jag att det bara var när det gällde Dagens SSU-skandal som jag lade in redaktörsvetot och censurerade något under tidningsmakarveckan? Så här i efterhand känns det rätt mesigt.

Ett sätt att avreagera sig på

Läste precis Lasses fina inlägg om Ulrica Messing och fortsatte sedan till Svenska dagbladets artikel om dagens presskonferens på 68:an. Under den har någon känt sig nödgad att skriva "Det är SKÖNT att den där jävla fittan är borta.". Ingen motivering, inget argument. Bara avsky.

Maryam bloggar om politik i Solna och i Sverige, om sin syster Sara och sin kärlek till tunnelbanan. Hon skriver på ett sätt som få riksdagsledamöter lyckas med. Det känns alltid angeläget, aldrig tråkigt och ofta med den där personliga touchen som maryamifierar texten. Därför blir det alldeles obegripligt att någon skriver "Gud vad jag avskyr dig och dina falska inlägg och kommentarer" under ett inlägg. Maryam är äkta ju!

Vad driver människor att i skydd av anonymiteten på internet slänga ur sig elaka saker? Vad vill de hemliga skribenterna med sina korta meningar, känns hjärtat lättare efter att de har fått avreagera sig lite? Och i så fall, finns det inte bättre sätt att få ut sina aggressioner?

Man vet att det är varmt på jobbet...

...när man kommer på sig själv att tänka "åh, vilket skönt tyg den här fanan är gjord av, tänk om jag kunde få gå klädd i den". Men det gjorde jag såklart inte, våra vackra fanor förtjänar ett bättre öde.

Det här får mig osökt att tänka på en sms-konversation från i våras
Jag, den ynkliga ombudsmannen: Värsta läskigt, jag fick en fana i huvudet och sitter här och är alldeles yr nu
G, den hårda ordföranden: Akta så det inte kommer blod på den

Hur tänkte du där?

A uppmärksammade mig igår på en insändare i VLT som blir roligare ju mer man funderar på den.

Det handlar om ungdomar/barn som är dumma mot får (som jag har förstått det, jag har inte lyckats läsa mig till själva källan). En del av insändaren lyder:
"Har inte era föräldrar lärt er något om ansvar och respekt inför andra människor och djur? Vad har fåren gjort er? En stor fet smäll skulle ni ha"

Hur tänkte du där? "respekt inför andra människor" och "en stor fet smäll skulle ni ha" rimmar illa tycker jag.

Strax intill hittar jag fortsättningen på ett insändarbattle om Coop Forum vs. i princip alla andra affärer i Västerås. Det klagas på att golvet lutar så att kundvagnen åker iväg av sig själv, tomma fryser och personal som borde skickas på charmkurs och avslutas med uppmaningen att byta affär och "reagera innan det är försent".

Hur tänkte du där? Reagera innan vad? Innan ni arga nyblivna ICA-kunder spränger Coop Forum i luften? Det här kan bli spännande!

Ordningen är återställd

Transportsträckan var längre än vanligt, det ska medges. Ett tag trodde jag inte att det skulle hända alls. Jag har kört me d fake it 'til you make it-strategin och hoppats på det bästa i någon vecka och idag kom den - den där woooaaooow-känslan. Den som gör att jag glömde äta lunch, gick hem vid halv åtta och nu två timmar senare fortsätter att jobba hemma vid köksbordet. Den som gör att jag ler stort när jag tänker på världens finaste SSU-distrikt.

Välkommen pepp och nukörvi, det var på tiden att ni kom tillbaka.

Äntligen!

Två av de bästa har den senaste tiden tagit sitt förnuft till fånga och börjat blogga. De bör därför föräras, inte bara med en länk i listan till höger, utan även med text och bild här. Tycker jag. Och min blogg=mina regler, det har vi ju konstaterat förut.

Fanny och Gabbe

Det här börjar gå överstyr

Ännu ett inlägg av typen idagharjagätitkaviarmackatillfrukost coming up. Det är inte långt ifrån att jag själv tycker att bloggen börjar bli pinsam och tråkig. Men ibland får jag till något som jag kan läsa om ett halvår utan att rodna förläget. En antydan till guldkorn i den annars så grå bloggsmörjan. Så därför harvar jag på och skriver om fina vänner, att jag (fortfarande) fryser om fötterna och att jag köpt värmeljus på IKEA (herregud, varför kopplas inte självcensuren på oftare?).

Dissade Gilmore girls till förmån för en tretimmarsfika på Kalle på spången med J,S och A för att fira att A fixade körkortsteorin idag och fyller år på fredag. Grym kille det där!

Hoppas du blir kvar i stan, om du känner dig som jag, för hösten kan bli lång

Nu har höstkänslorna satt in på allvar. Inhandlade värmeljus på IKEA idag och längtade tills det blev tillräckligt mörkt i köket för att tända dem. Lyssnade på Peter Jöbacks Sommarens sista sång på väg till jobbet och blev glad över att gå ut utan jacka och frysa liiiite på morgonen.

Mina cravings för krispig luft, halsduk och ånga ur munnen har jag bloggat om förr vill jag minnas:

30 augusti 2005
Jag vill bo i Lapplandsfjällen. Där utlovas regn enligt väderleksrapporten på tv. Det är dags för höst nu, for gods sake!

8 september 2005
Någon mer som längtar efter hösten? Jag är trött på värme och sätter på mig värsta höstjackan varje morgon i protest. Det resulterar ju oftast i att jag är svettig och äcklig när jag kommer till skolan... Dumt. Och Sabina, my partner in crime, som gillar hösten lika mycket som jag har dragit till Milano. Ingen ordning!

22 september 2005
Nästa helg ska jag kanske till Skansen med Sabina (eller Sabiiiina, som hennes fantastiska lillebror Victor säger). Hur som helst hoppas jag att det blir kallt. Vi ska nämligen ha halsduk och vantar och det ska ryka ur munnen. Så det så.

25 september 2006
På torsdag beger jag mig till Barcelona och när jag kommer hem förväntar jag mig höstväder med vantar och ånga ur munnen. Okej?

1 oktober 2006
Och fortfarande är det ganska varmt, är det inte? Höst nu, tack!

Jag & Cajsa Warg

Storstädar lägenheten och konstaterar att alla strumpor försvunnit i den allmänna sommaryran. Tråkigt eftersom jag fryser massor, men så hittade jag de varmaste vinterskorna som jag nu myst runt med i några timmar.

Kanske ännu tråkigare är att jag fortfarande har fingrar och tår som isbitar.

What to do?

Nu kickar vi igång jobbveckan va?

Mysuppladdning för veckan: fil med flingor och jordgubbar, te, macka med ost, DN och en solig balkong. Det blir bra det här.

Musik som kryper under huden

Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,
ingen känner mig så väl som du

Här är platsen jag borde skriva något på. Mellan det vackra citatet och den lilla texten om varifrån citatet kommer. Men idag är tankarna inte riktigt färdigtänkta för att sättas på pränt. De böljar fram och tillbaka, hakar i varandra och tar nya vägar. Att de ska mogna nog för att bloggas om tar ett tag.

Tills dess; Lars Winnerbäck i Västeråshallen den 20 november. Boka och be there!

Citatet från Lars Winnerbäcks nya singel Om du lämnade mig nu

Du vet ingenting

Linda Skugge har börjat blogga igen. Den här gången på Amelia och det är ju onekligen spännande att ha henne tillbaka i bloggosfären. De senaste dagarna har hon gått hårt åt sjukskrivna och meddelar att hon jobbat dagen efter abort och narkos och att vi andra får shejpa upp oss och inte sjukskriva oss för minsta lilla.

Jag vet inte om jag varit utbränd (hur vet man det?). Men jag vet att jag för några år sedan inte kunde kliva upp ur sängen på morgonen. Det gick inte, kroppen var så genomtrött och jag kunde inte röra mig. När jag tänkte på att gå upp eller duscha eller ens kolla på ett sms jag fått började jag gråta och hjärtat klappade fort fort fort. Allt kändes mörkt och oöverstigligt och allt jag kunde tänka på var att det kanske fanns några tabletter som gjorde att jag kunde sova länge länge länge utan att behöva vakna. Jag kunde gå upp på morgonen och känna att dagen skulle bli bra. Men så råkade jag spilla lite mjölk eller upptäcka att kaviaren var slut och jag kunde bara sitta som en gråtande boll på golvet tills A la mig i sängen igen. En promenad till affären gjorde mig trött trött trött och jag behövde sova både innan och efter för att orka.

Linda Skugge säger Det jag menar är att jag tror att det är BRA att jobba när man är "utbränd" och Att jobba är lösningen på alla problem!

Jag säger Du vet ingenting, Linda.

Får blogger komma ut och leka?

Tydligen inte. Blogger är uppenbarligen sur och leker tvärtomleken. Jäkla barnsliga fasoner. När jag förhandsgranskar ändringarna här på bloggen ser det ungefär ut som det borde, men att bara spara och publicera fungerar inte alls. Nåja, vill Blogger vara på sitt suraste humör och inte leka med mina regler tänker jag köra med ignoreringsprincipen. Jag tänker le mitt bredaste leende och blogga på tills Blogger förstår att det inte tjänar någonting till att sura och gör som jag vill. Tills dess håller vi tummarna lite i smyg, okej?

I tisdags samlade jag energi med de finaste vännerna och det mysigaste Stockholm hade att erbjuda.


E hade pysslat ihop bästa picnickorgen som innehöll allt en picnickorg ska. Pastasallad, burk med frukt och morötter, fetaost, oliver, kaffe och kakor. Makalöst lyxigt!


Efter att ha testat att bada på ett ställe som luktade konstigt, hade äcklig botten och dessutom en elkabel (till slut kallad tråden) som vi behövde hoppa över/simma under hittade vi en kanotbrygga i Brunnsviken. Mycket bättre badställe!


Coolaste E och tröttaste A!

Med E:s hjälp handlade jag sedan grejer till picnic nummer 2. Det blev sallader, baguette och en enorm brieost. Far from E:s pysslighet, men det gick bra ändå. Sedan iväg till Hagaparken för att träffa M, S, C och I.



Mys i Hagaparken. Den här familjen upphör aldrig att imponera, här har de matchat filten med I:s kläder!

Alltså...

...jag har blivit inspirerad av J och gör om bloggen lite. Antagligen kommer det se konstigt och fult ut under kvällen. Hav tålamod!

Jag antar att det är för att jag börjar bli gammal. Hade det varit för tre år sedan hade jag ALDRIG gått och lagt mig och lämnat bloggen halvdan med olika teckensnitt såhär. Men trots att hjälten J tog bloggen under sina vingars beskydd och har kodat och fixat och donat hejvilt så gör jag något fel så det inte blir som jag vill. Sova på saken gör säkert susen!

Hemma igen

Skulle tro att det tar några dagar att komma igen och bli fit for vardagen igen. Åkte från Örebro i morse efter morgonpromenad och lång hotellfrukost med Dagens industri som ett ganska tråkigt sällskap. Sedan har A & jag legat i Västerås botaniska trädgård och softat. Vi läste lite, åt lite och jag sov mycket. Vaknade till för att läsa L:s debattartikel i Aftonbladet och för att moffa några Brago-kex. Sämre efterkongressendag kan man helt klart uppleva.

Att stapla meningar på varandra och hoppas att det ska bli en bra text är ingen lyckad sysselsättning idag tydligen. Bättre lycka nästa gång.

Nu är det över.

Det är nog dags för någon sorts sammanfattning av den verklighetsfrånvända fantastiska kongressvecka som precis tagit slut. Den innehöll framförallt korrläsande och layoutande av tidningen Kongressnytt som jag var någon sorts redaktör för. Inget annat har tagit upp så många tankar under de senaste fem dagarna som den krypande ångesten över att inte lyckas fylla hela tidningen eller att jag skulle missa stavfel, skriva fel namn under ett foto eller vad som helst egentligen. Tack vare N, E, R och J i redaktionen gick det vägen. Det kom ut fem nummer, precis som uppdraget var. Det var dessutom fem okej tidningar. Bättre än jag hoppats.

Men sedan var det de sakerna som gav extra lyckobubblor i magen. Våra fina västmanlänningar som vad glada, pigga och fräscha trots att jag antar att de snittade max fem timmars sömn per natt. Dessutom var de politiskt insatta, jämkade ihop förslag och förhandlade nätter och dagar igenom. Jag är imponerad!

Och så G. Såklart. Som blev invald i förbundsstyrelsen och som jag är så stolt över så jag håller på att spricka. Det finns ingen som är så bra som han, och att jag fick vara ombudsman när han blev invald är nästan det coolaste.

Klockan är tio i två, jag sitter i min festklänning framför en dator på ett hotell i Örebro och sunkbloggar. Man skulle kunna säga att det är tragiskt. Men det gör inget. För lyckobubblorna i magen finns där och det betyder allt.

Feeling hot, hot, hot

Jag sover inte så mycket, äter mest frukt och dricker kaffe. Sitter i ett rum med fem datorer, en tvättmaskin, en torktumlare, en värstingkopiator och stekhett solintag. Det börjar kännas lite ofräscht varmt. Men det gör inget, jag älskar det här ändå.

Uppdatering, tjugo minuter senare: Jag glömde visst säga att den där värstingkopiatorn slutat att kopiera, vika och häfta våra tidningar, att det legat en man på golvet halva förmiddagen för att laga den och att jag är grymt frustrerad över att inte få ut våra fina tidningar till ombuden.

Sådär, lite kärlek och lite bitterhet. Bästa blandningen.

Helt okej trots allt

Precis när solen gjorde himlen till en vacker blandning av gult och rött gick jag ut på fredagskvällspromenad. Upp längs E18 mot Korsängsskolan som liksom skimrar och lyser rosa. Jag blir sådär fånglad och ler mot alla jag möter. Malmabergsgatan upp mot Joker (som väl egentligen heter Hemköp numera men eftersom alla riktiga västeråsare säger Joker så vill ju inte jag vara sämre). Samma playlist spelar i ipoden varje kväll och jag går snabbare för att hinna förbi ICA Haga innan Cell block Tango är slut. En bra dag, har trettio sekunder kvar av låten när jag går ner mot tunneln under järnvägsspåret. (Samma väg som A och jag gick när jag skulle hälsa på honom på Haga för första gången. Jag var sjuk på nåt vis den där helgen och petade bara i laxen och pastan han hade lagat. Tror inte att det är rätt beteende enligt dejtingböckerna, men det gick ju ganska bra ändå). OBS! (som väl egentligen heter COOP Forum numera men eftersom alla andra... ni fattar) skimrar lika rosa och lika fint som Korsängsskolan och jag går över grönområdet till ICA Ettan för att köpa skavsårsplåster. Snygga skor är lika viktigt på kongress som ett bra samtalsklimat, schyssta visioner och nervösa ombud i talarstolen. (Och för er utanför Västerås: ICA Ettan ska tydligen betonas som superettan och inte som han/hon/jag går i ettan. Antingen kan man lära sig det här på min blogg, eller så kan man lära sig den hårda vägen genom att säga fel och bli utskrattad och sen i något år framöver få höra Men du, vad heter den där affären precis vid Emausskolan?). Sedan går jag hem över gräsmattan, förbi lilla lekparken och jag tänker att i rätt väder och rätt stämning är Västerås helt okej trots allt.

Samma promenad i morse mellan sex och sju. Humöret var inte på samma lysande nivå som igår. Daggen låg tung på nyponbuskarna längs E18 och jag tänker att nyponsoppa av de där ger nog mer avgasäckel än nyttigheter. Korsängsskolan var lika alldagligt brungrå som vanligt men så när jag svänger upp på Malmabergsgatan så PANG! Solen i ögonen hela vägen upp till Joker (som väl eg... jaja) och solen i ryggen resten av promenaden.

Och jag tänker att Västerås för det mesta är helt okej faktiskt.

Många parenteser i en text tyder på oförmåga att formulera begriplig löpande text. Har jag hört.

Jag är inte bitter

Jag var verkligen den bittra SSUaren personifierad i morse, men innerst inne är jag en glad och optimistisk människa. Faktiskt. Se bara på det här:



Mitt projekt som gick under arbetsnamnet tvätta-kongressfestklännig-i-badkaret gick över förväntan. No more rödvinsfläck! A har ju flaggat för att hon kommer vara läckrast på dansgolvet, och det betvivlar jag dock inte!

Jag gick hem vid två idag och har ätit lunch hemma, sovit en stund, simmat och shoppat hårnålar på eftermiddagen. Mycket skönt.

Ekvationen hur man på tåget tar med sig två laptops, en distriktsfana och packning för en vecka verkar vara löst.

I början på nästa vecka ska jag träffa underbaraste S&I. Kan knappt vänta!

Imorgon ska L:s syster gifta sig. Kärlek är positivt! Ha en fantastisk dag L&E och lycka till med bilderna!

A girl of principles

Jag är inte den mest principfasta människan i världen. Men för min blogg har jag ändå någon sorts regel att jag inte ska skriva när jag är onykter eller riktigt förbannad.

Vi spelade kubb och fikade på gräsmattan vid Råby centrum igår kväll. Ett coolt gäng från Råby utmanade resten av stan och mitt lag hade krafter från Bäckby, Vallby, Bjurhovda, Gideonsberg och centrala stan. Trots detta blev vi, tja, utklassade är kanske ett för överdrivet ord. Eller nej, utklassade blev vi faktiskt. Hur som helst var det en sådär lovely SSU-kväll som ger lyckobubblor i magen och ett stort leende på läpparna.

Så kommer jag hem och surfar, mot bättre vetande, in på politikerbloggen och upptäcker att det pågår ett slagsmål där SSUare ger varandra slag efter slag och nu med politikerbloggen som raffinerat slagträ. Jag är förbannad, arg och så fruktansvärt, fruktansvärt ledsen.

Än så länge står alltså en av principerna fast.

J beskriver det hela på ett briljant sätt

Egentligen...

...vill jag inte skriva så mycket mer än ni nästa vecka måste hålla koll på SSU-Västmanlands kongressblogg.