Äntligen hemma

Har precis sjunkit ner i soffan efter en mötesdag på precis tolv timmar. Det började med gruppmöte med oppositionen i nämnden för funktionshindrade klockan åtta i morse. Sedan följde i rask takt nämndsammanträde, hearing om rehabilitering och habilitering och sedan SSU-träff med skoldiskussion. Trots att ett sådant mötesmaraton lätt skulle bli tråkigt och enformigt och annat negativt så blev det riktigt bra. Det var kul att träffa nämnden igen efter sjukskrivningar och sjukhusvistelser och dessutom har jag lärt mig så sjukt mycket under dagen! Om kognitiva hjälpmedel, om Skultuna kommundelsnämnd och om meritvärden i gymnasiebetyget. Som tur var hann jag under lunchen smita iväg och pussa på sambo och dotter, annars hade abstinensbesvären blivit alltför hemska.

Igår var det äntligen dags för introduktionsutbildningen för nya medlemmar i arbetarekommunen. Roligt att så många kom! AK-ordföranden skriver om kvällen här och bilder finns på vasteras.socialdemokraterna.se.

Frustration och bristen på behärskning

Lilltjejens huvud har blivit oroväckande snett. Det blir ofta så när bebisarna med sina lätt formbara huvuden sover på rygg, enligt de senaste rönen. Tipset för att avhjälpa den sneda huvudformen är att låta de små ligga på mage när de är vakna. Det är lättare sagt än gjort med fina A. Så fort hon intar magläge får hon för sig att det innebär att hon måste ta sig framåt och när det inte går blir hon frustrerad och ledsen. Tack vare den där frustrationen kan hon nu åla någon centimeter åt gången innan hon blir argare än argast. Tekniken är väldigt lik en mask; hon drar benen mot magen, skjuter upp blöjrumpan i luften och sparkar ifrån med benen. Fantastiskt sött, men några minuter åt gången, några gånger om dagen hjälper inte för att forma om huvudet. Vi måste bli bättre på att komma i håg att lägga henne på sidan i vagnen och sådär. Bloggen får bli vår mentala post it.

Andra bebisnyheter: A har upptäckt hur gott, roligt, spännande det är försöka få in handen i munnen. Det går sådär, men hon jobbar ihärdigt för att lyckas. När sugbehovet sätter in och nappen inte är i närheten funkar handen nästan lika bra, och resulterar i väldigt roliga ljud. Ungefär som när man är jättehungrig och äntligen får mat och bara vill säga Åh vad gott, mmm äntligen middag, jag är så hungrig! och helst skulle man vilja smaska men det gör man ju inte, för någon sorts uppfostran har man ju ändå fått. I lördags morse hade A så mycket ljud för sig, Åh vad gott, mmm en hand, till den milda grad att G böjde sig över hennes säng och sa Behärska dig!

Nu ligger hon i babygymet och skrattar åt björnarna, jag ska klä på mig och sen är det dags för förmiddagspromenad.

Den fina hösthelgen

Jag har gått alldeles i spinn över den vackra hösten, de färgrika löven och den höga klara luften! Helgen, som till största delen spenderades i Riddarhyttan, var så skön! I fredags somnade jag halv nio och sov ungefär tolv, underbara timmar. Mycket välbehövligt, trots att jag antar att Magdalena Ribbing skulle ha en del att säga om att gå och lägga sig så tidigt när man är på besök hos någon. De finaste svärföräldrarna sa dock att det var okej, och jag lyssnar mer på dem än på Ribbing. Så klart. I lördags åkte G och jag till Färna herrgårdsbod och botaniserade bland fina saker. Men inga inköp, det har försäkringskassan effektivt satt stopp för. Vi gick en liten promenad också, utan bebis men med mycket handhållande istället. Härligt! När vi lämnade Riddarhyttan i går förmiddag åkte vi förbi visning av Unga Örnar Köpingskretsens nya lägergård. Är riktigt avundsjuk på UÖ-kidsen som får njuta av det nyrenoverade huset med badstrand och äppelträd. Det var trevligt att vara där, särskilt att hänga med E! Men rundvisningen, tårtan, tipspromenaden, korvmedbröd-lunchen och kall höstblåst i ansiktet var inte dåliga grejer heller.

Nu är det en ny vecka med nya utmaningar. Ikväll är det första träffen i introduktionsutbildningen för nya medlemmar i socialdemokraterna i Västerås, på tisdag SSU-träff, på onsdag ett spännande seminarium i Norberg och på fredag åker G på förbundsstyrelsemöte medan A och jag åker till mamma i Åkersberga. (Och på söndag är Agenda tillbaka, som Lars Adaktusson sa på den tiden det begav sig)

Trevlig helg!

Nu drar vi till Riddarhyttan för en myshelg hos G:s föräldrar. Senast vi var där hade G packat badkläder, det betyder att det var alldeles för länge sedan vi besökte Bergslagspärlan, men nu är det äntligen dags!

Morgonreflektion

För två och ett halvt år sedan gick G och jag morgonpromenader enligt ett schema vi hittat i Aftonbladet. Det innebar timmespromenader på vardagarna, vilodagar och tvåtimmarspromenader på lördagarna, men också storslagna planer för SSU-distriktet och frustrationen över att vi inte, samtidigt som vi gick, kunde anteckna de redan nämnda planerna. Nu går jag ungefär samma runda med vår gemensamma dotter.

Det trodde man sannerligen inte våren 2006.

Morgonbestyr

Margaret Thatcher ska ha sagt att man måste gå upp tidigare om morgnarna än socialisterna för att vinna val. En viss oro för att detta resonemang ska ha slagit rot i den västeråsiska borgerligheten verkar ha infunnit sig hos lilltjejen. För säkerhets skull vaknar hon tidigt för att kolla läget, sedan somnar hon lugnt igen. Det gör dock inte hennes mor. Igår resulterade det i att hon åt klockan sex och att vi sedan gick ut på morgonpromenad och handlingsrunda på COOP. Idag har vaknandet resulterat i att jag diskat och fixat i köket sedan kvart över fem. Ytterst festligt, idag petade jag dessutom bara in nappen när hon vaknade så somnade hon om som en liten, liten stock. Nu är klockan halv sju, hon har just fått dagens första mål mat och jag funderar på om inte den där rundan runt Lillåudden är ganska lockande idag också. Så får det bli, nu ger vi oss ut i Västeråshösten.

Kulturfrukost

Har varit iväg på efterkontroll på mödravårdscentralen. Checkade förlossningsjournalen och kollade så att jag var återställd efter allt som min kropp utsatts för. Inga övriga upplysningar därifrån, men två mindre anekdoter från besöket ska bloggen ändå föräras med:

Det första barnmorskan sa när jag kom in genom dörren var Oj, här kommer en lång och smal. Sannerligen en sanning med modifikation. Ögonmåttet lämnade verkligen en del övrigt att önska när hon när jag skulle kliva upp på vågen sa Kan du väga 60? Snäll gissning, synd att det var så fel.

Innan jag gick ut genom dörren stack hon till mig ett paket kondomer och jag förflyttades genast tio år tillbaka i tiden till ungdomsmottagningen i Åkersberga. Fin nostalgitripp.

Nu ska jag äta frulle och, efter tips från C, kolla in webbtvsändningen från landstingsfullmäktige. Sista sammanträdet i den vackra sessionssalen på Hållgatan. Nu pratar Mats Svegfors om Kulturrådet, intressant bland annat om sponsringens påverkan på kulturutbudet. Uppkopplingen är det lite si och så med dessvärre, så ibland krävs en gissningsförmåga av rang för att förstå vad han menar.

Catch up

Det är mycket annat än bloggen nu som tar tid. Och bara härliga grejer dessutom! I måndags roadtripade A och jag till Åkersberga för att först hälsa på mamma&J och sedan plugga med F. Syrran studerar till lärare och behövde bli förhörd inför sin grammatiktenta idag. Pew, hon hade koll på det där medan jag hade, vad ska vi säga, noll koll. Det där med finitiva verb och morfem ägnar jag alldeles för lite tid åt. A fick mysa hos sin moster och jag fick förutom att mysa med min syster också morotskaka och västerbottenspaj, sedan hängde vi ett tag i Åkersberga centrum innan vi åkte hem. A sov den mesta tiden av bilresan, en liten skrikperiod på vägen hem vid Stinsen ungefär. Det tog ett tag innan jag hittat en parkeringsplats och kunde lyfta upp henne och då var hon alldeles röd och svettig av skrikandet. Lilla vännen. Vi kramades ett tag och jag blåste i hennes varma nacke, pussade på tjocka kinderna och stoppade in nappen sedan var vi back on track igen.

Tisdagen var en ljuvlig höstdag med promenad och fika med L, mat till A på en bänk på Lillåudden och storhandling på COOP.

Idag ska G till lärostaden Uppsala och plugga. A och jag har lite promenix- och expplaner, annars inte så mycket.

So I can dance

Vaknade med den här låten på hjärnan i morse. J och kören Real life sjöng fantastisk gospel i Frälsningsarméns fina lokaler i går kväll. Vi kunde inte låta bli att dansa och sjunga, blev alldeles glad i hjärtat av musiken och stämningen. Innan gospelupplevelsen åt vi grekisk middag och efteråt fikade vi med J och hennes nära och kära. Kul att träffa J & A (som blivit så stor!) igen. Därefter promenerade vi till VLT-huset där det var alldeles för mycket folk för att se vad som var på gång, vidare till Folkhögskolan där det var tomt och aktiviteterna var över för kvällen. På stadsbiblioteket däremot var kommersen fortfarande i full gång och vi köpte utgallrade böcker. Eller, en bok bara (15 år med Tage Erlander) och några lp-skivor, bland annat med Mumin och Klas Klättermus. På bibblan träffade vi en trevlig dam som vi pratade bebisar och graviditeter med. Vi fann henne när jag konspirationsteoriserade om att det var en kupp att så många arbetarrörelseböcker såldes ut till lägstbjudande. Hon höll med och hade köpt en bok om Lenin.

Idag har vi gått på söndagspromenad i de vackra kvarteren med de små husen runt domkyrkan, nu ligger hela lilla familjen i soffan och tittar på Vad blir det för mat? Så skönt!

Jag höll ju alldeles på att glömma! Höstkonferensen igår var så jäkla bra. Mer än hundra Västeråssossar som diskuterade rådslagen med paneldeltagare från olika håll, med olika politiska uppfattningar och olika infallsvinklar. Förmiddagen innehöll flygbladsutdelning på stan och dagen avslutades med tal av Carin Jämtin. Storstilat!

Är jag en dålig mamma?

Sedan lilltjejen kom och förgyllde min tid har jag brottats med tankarna på amning eller inte amning. Förresten, kanske inte precis från början för då var jag ju helt inställd på att hon skulle få sin mat via mig. Under ett barnmorskebesök en tid innan A kom frågade barnmorskan om jag tänkte amma och ja, det tänkte jag såklart. Men så kom hon och det blev alldeles annorlunda. Från början sondmatades vi henne, när hon var för liten för att ammas och behövde gå upp i vikt. Bröstpumpen blev min bästa vän, vi ville ju att hon skulle få min mjölk att äta för den är outstanding för hennes immunförsvar hennes hälsa hennes intellekt. Men så blev jag magsjuk, sov hemma en natt och kunde inte pumpa på ett dygn, därefter kom inte mjölken igång ordentligt. Hur skulle det nu gå med hennes immunförsvar hennes hälsa hennes intellekt?

I kombination med sondmatningen övade vi på amningen, vi tragglade den fram och tillbaka och ändrade amningsställning och testade amningsnapp och jag åkte till Barnens hus och köpte en alldeles för dyr amningskudde och personalen på lasarettet kom in var tredje timme med sina egna tips om hur jag borde göra och oj, gör du sådär? testa det här istället och till slut var amningen en enda stor ångesttid. Lilltjejen och jag var lika tröstlöst ledsna båda två varje gång det var dags för mat och varje gång vi slutade att öva och gick över till sondmatningen blev jag lugn och tårarna torkade. Nu blev hon åtminstone mätt.

Jag vill ju vara en bra mamma, en sån som gör rätt och gör sitt bästa för barnet. Och är man en sån mamma ska man inte ge upp amningen, det fick vi klart för oss av alla affischer broschyrer brandtal om amningens fördelar som vi fick ta del av på lasarettet. Men så närmade sig tiden för utskrivning och till slut var det enda som återstod: Nu ska hon bara lära sig äta. Äta, amning, tårartårartårar. I ett nummer av en av de gamla föräldratidningarna som utgjorde en del av sällskapsrummets innehåll läste jag om kvinnor som gick igenom precis det som vi gjorde. Som också bombarderades av brandtal om det fantastiska i bröstmjölken men som till slut började tänka som jag; mår inte mitt barn bättre av en mysig matstund med närhet istället för tårar och tandagnisslan? Och G pushade mig tills jag till slut tog mod till mig och sa: Jag vill inte mer till en sköterska som var så snäll. Hon sa att det var starkt av mig och att hon var medveten om att amningshysterin kunde bli lite väl stor ibland och att vi nu skulle lära oss att nappa vår lilla tjej.

Nu äter A bröstmjölksersättning, pulver som blandas med vatten som kokat upp och sen fått svalna. Det är inte alldeles enkelt, men vi har fått in snitsen, har våra egna trick för att få vattnet i perfekt temperatur och framförallt: G och jag kan mata varannan gång och får precis lika många mysiga matstunder med närhet. Och trots att det är bland de bästa beslut jag tagit, så är det inte alldeles enkelt. Varje gång jag tog ersättningspaketet från skafferiet möttes jag av texten Viktigt! Bröstmjölk är den bästa maten för ditt barn. Som en liten påminnelse om att jag inte gjort det bästa valet för mitt barn. Nu har vi en plåtburk för ersättningen, snyggare på köksbänken och definitivt bättre för mammahjärtat.

Damer på repskapet som slår sig på brösten och frågar Har du mat där? kan jag ta med ett leende och ett pekande ner på skötväskan och Nej, jag har mat där och det fungerar lika bra! Men andra damer har jag svårare för, som hon vi går hos på bvc som varje gång vi är där, och det är väl fem eller sex gånger sen A föddes, säger Du ammar va? och när jag säger att hon får ersättning säger hon Just det, jag visste att det var något konstigt med er eller Du vet, jag har ju så många barn att hålla reda på eller Ja, det var du ja. Av en som jobbar med nyblivna mammor tycker jag att man kan begära att hon  har koll på att det finns ett synsätt att en bra mamma ammar och att man lätt får dåligt samvete om man inte gör det. En snabb koll i journalen innan vi kommer in i rummet skulle innebära att frågan istället blir Går matningen fortfarande bra? och jag skulle slippa säga att hon får ersättning och känslan av att orden egentligen betyder jag är en dålig mamma.

Det här söndagsmorgonsinlägget kom ur ett avsnitt av Dr Phil som jag just såg. En barnläkare svarade på frågan hur länge man bör amma och svaret blev: Minst ett år, men ju längre desto bättre. Ju längre man fortsätter desto intelligentare blir barnet.

Så fort jag hörde det kickade det dåliga samvetet in; min dotter är bara tio veckor och jag har redan hämmat hennes intelligens. Hur ska det här gå?

Ord, ord, ord utan finess

Det senaste dygnet har jag haft två bra möten relaterade till mitt allra roligaste uppdrag; det som studieorganisatör för Västerås arbetarekommun. I torsdags kväll träffade jag Västerås socialdemokratiska tjänstemannaförening för att prata om deras ambitiösa studieverksamhet. Idag på förmiddagen besökte jag och A ABF:s nya lokaler på Björnövägen och snackade mer studier. Lilltjejen visade upp hela sitt register. Så här ser jag ut när jag sover, så här ser jag ut när jag skrattar, så här ser jag ut när jag äter, tappar nappen, bajsar och så här låter det när jag skriker när mamma byter på mig på toaletten.

Efter mötet med tjänstemannaföreningen hade vi barnöverlämning på expen innan G hade sitt möte. Enkelt och smidigt! Nu väntar en förhoppningsvis lugn fredagseftermiddag med vila, tv-tittande och bebismys. Lilltjejen är pigg som vanligt, medan tröttheten är påtaglig hos den vuxna delen av familjen. Trots det ska G iväg och plugga strax innan vi typ tar helg. Imorgon är det höstkonferens med arbetarekommunen, sedan Kulturnatt (J sjunger gospel klockan åtta imorgon. Be there!).

Förresten...

Inte för att jag brukar tvivla, men igår blev jag än en gång påmind om varför G är mitt livs stora kärlek. I någon vecka har jag pratat om hur härligt det är att hösten är här men att det faktum att vi inte har några riktigt stora koppar att dricka te ur är något av smolket i höstbägaren. När vi kom hem från ABF igår väntade två guldpaket på köksbordet, innehållandes en fantastiskt fin tekopp med tillhörande fat och kvällen blev sedan extra bra när jag äntligen kunde dricka te i stora klunkar framför tv:n. När det var läggdags hade min fantastiska sambo bäddat sängen och på min kudde lagt kvällslektyren Marx inför 2000-talet. Själv läser han (G alltså, inte Marx) om Per Albin och vi har ägnat de senaste kvällarna åt att läsa citat ur de båda böckerna för varandra, det är nördigt och roligt i en fantastisk kombination.

Och apropå stora, röda män - i lilltjejens vagn hänger en rund pappskiva som på ena sidan har en SSU-logga och på andra sidan en bild och ett citat av Palme. Varje gång A tittar på Palmesidan säger G Vem är det där? Det är ju Olof Palme, vår vän och kamrat! Han funderar på att om han säger det några gånger om dagen i något år eller två så kommer det vara bland de första små meningar hon säger. Frågan är om det är eftersträvansvärt att lilltjejen ska snacka om Palme på förskolan när den dagen kommer.

Nu känns dock den tiden väldigt avlägsen, A har just somnat i babygymet efter en halvtimmes träning samtidigt som hon lyssnat på en av sina favvolåtar, BAO:s Nu mår jag mycket bättre. Hon är nybadad och nyäten och finklädd inför farmorslunchen och är den sötaste tjejen jag någonsin sett.

Perfekt

A hängde med till ABF igår på Rysslandsseminariet och verkade ha roligt. Hon kom, hon åt, hon kollade på lamporna, hon skrattade och hon tappade nappen på golvet.

Idag ska G till stadsbiblioteket för att plugga, han kommer hem vid tolv när badning av lilltjejen väntar, efter det går vi över gatan till bvc för att väga vår lilla tjockis, sedan födelsedagslunchar vi med vår svärmor/mor/farmor (Grattis E!), därpå ska jag på ett möte på expen och strax efter det är slut har G ett möte på samma plats. En perfekt dagsplanering om jag får säga det själv.

Våga vägra puffärm

Nu är G hemma igen och vi checkar riksdagens högtidliga öppnande från 1974. Det var visst näst sista gången öppnandet skedde i januari och sedan slutade riksdagsåret följa kalenderditot. 1975 öppnades riksmötet en gång på våren och en gång på hösten för att liksom komma i fas. Dagens historielektion, I had no clue. Hur som helst, på stadsrådinnebänken sitter ministrarnas fruar uppradade i svart klänning med mycket flickaktiga puffärmar. Det kallas hovdräkt och markerar rang, värdighet och annat jag vet inte...tjafs? Det är säkert en ära och sådär, men jag kan ändå inte låta bli att tänka; stackars kvinnor.

Tack tack tack!

G är på debatt på Västerås folkhögskola och jag ligger i soffan med feberfrossa. Vår underbara dotter har dagen till ära valt att, helt emot sina gängse förmiddagsrutiner, sova i min famn sedan G gick hemifrån. Hon är ljuvlig och jag är oändligt tacksam för att jag inte behöver ligga på golvet och sätta fart på babygymets björnar sådär som lilltjejen gillar. När jag mår bra igen har jag absolut inget emot att göra det dygnet runt, bara jag får se hennes stora, tandlösa leende.

Här avhandlas den ena supermakten efter den andra

Härom veckan arrangerade internationella kommittén inom Västerås arbetarekommun ett både intressant och välbesökt seminarium på stadsbiblioteket. Aktuellt i politikens chefredaktör Eric Sundström berättade om det politiska klimatet i USA, hur presidentvalet påverkar omvärlden och siade också om möjliga vice presidentutnämningar några dagar innan partiernas konvent drog igång. På onsdag är det dags igen. För ett seminarium i internationella kommitténs regi alltså. Klockan 18-19.30 på ABF Arosgården kommer Gunnar Lassinantti från Palmecentret att tala under rubriken Vilken agenda har Ryssland?

Spännande!

Utveckling i en hisnande fart

Lilla bebisen har haft en aktiv morgon med tittande på allt i hela vardagsrummet. Tänk att en lampa, en blomma, en tavla kan vara så intressant. Nu sover hon gott och jag har lite tid att titta på Idol-klipp på tv4:s hemsida och skriva rent anteckningar från fredagens gruppdiskussioner.

Upptäcke idag att om man har A halvliggandes i knät och håller i hennes armar så drar hon sig, under mycket pust och stånk och stön, upp till sittande läge. Och om man sätter hennes fötter mot ett hårt underlag så försöker hon gå med steg där knäna dras upp nästan till magen. Fantastiskt sött. Det ni, mormor och farmor - nästa gång ni kommer har hon stora grejer att visa upp!

Svammel

Nu är lilla familjen samlad hemma på Karlsgatan igen. Bloggar från soffan med lillbebisen sovandes i min famn, G pluggar disciplinerat och om en halvtimme börjar nya avsnitt av Svensson, Svensson. Kan det bli bättre? Ja, lite faktiskt. För snart ska jag gå och köpa mat och klockan nio är det Kommissarie Morse på nian igen. Sen kan det nog inte bli bättre. Eller vänta, jag har ju haft ett riktigt bra dygn med ak-styrelsen. Vi hade viktiga och givande diskussioner om de två år som återstår på den här mandatperioden. Smolket i bägaren är att jag var alldeles för oförberedd när vi diskuterade EU-studierna. Bad bad bad. Men en annan punkt som handlar om ett av nästa års val klarades också av, EU-valplanen. Skönt att äntligen ha lämnat ifrån mig den, i sammanhanget korta, text som jag  ägnat så sjukt mycket skrivande och funderingar den senaste tiden. Så blir det väl om man har för mycket tid till sitt förfogande, inte nödvändigtvis bättre alltså. Nåja, nu ska den putsas och ändras och fixas ett varv till och sen bär den av till repskapet.

Förresten, häromdagen hittade jag en kvarglömd handlingslista i kundkorgen på COOP Extra. Det ser ut att vara ett barn som skrivit efter att mor eller far dikterat. Jag ser det framför mig, mamma eller pappa säger efter att ha sagt äggen och mjölken och smöret att sedan kan du ju köpa en burk cola om plånboken tillåter, för sista punkten på listan är noga nerplitad:

En burk cola om plånboken tillåter

Dags för helg

Förkylningen håller i sig för G, A verkar mår bättre men är fortfarande trött och jag mår bra igen. Någon alvedon när det känns som om febern kryper sig på, men annars inga problem. Om trekvart ska jag besöka den anrika s-föreningen Gamla gardet för att prata studier och sedan bär det iväg till Ramnäs för ak-styrelseöverläggning. Egentligen skulle hela familjen åka då åtminstone två av oss har en plats i den där styrelsen (eller alltså en är vald och en är inadjungerad och det kanske inte är så viktigt för den här texten men rätt ska vara rätt) men de två sjuklingarna får stanna hemma och jag får roadtripa själv. Jag kommer att sakna dem helt galet mycket. Ojojoj, det här dygnet blir en prövning.

Imorgon eftermiddag när jag kommer hem ska vi mysa och kolla på Eternal sunshine of the spotless mind. Lovely!

Back on track tror jag

Lilltjejens dygnsvila resulterade i en galet pigg bebis alldeles för tidigt i morse. Alldeles för tidigt ur ett föräldraperspektiv i alla fall. När jag löste av G som haft nattpasset möttes jag av en leende bebis med stora, nyfikna ögon och min tolkning av G:s och min haltande konversation när båda var halvsovande är att hon varit sådär pigg ett bra tag innan jag tog över klockan sex. Härligt att hon kryat på sig!

Två på bättringsvägen, en trött

Uppdatering om familjeförkylningen, G och jag mår bättre trots att jag inte hade någon röst när jag vaknade i morse. Men A har blivit krasslig istället. Hon har sovit hela dagen förutom matpaus var tredje timme. Hon var vaken någon timme eller två på eftermiddagen men ville inte ligga i babygymet eller göra något förutom att sitta i min eller G:s famn och mysa. Lilla tappra tjejen.

Skämspallen

Lyckas varje dag hamna i soffan framför Tv4:s Supernanny. Det passar så bra in i A:s och mitt förmiddagsschema där hon ätit och somnar i min famn. Och varje, varje dag fastnar jag i det där uppfostringsprogrammet trots att det ger mig ont i magen. Ni vet vad det handlar om, en kaotisk barnfamilj där kidsen har makten och föräldrarna tar till desperata medel för att få vardagen att fungera. Vilket den naturligtvis inte gör då hot om smisk och inkonsekvens präglar kommunikationen mellan barn och förälder. Men Jo-jos lösningar på problemen handlar alltid om att gå back to the good old days med skamvrår och lydiga barn. Alla familjer utrustas med ett naughtycorner eller naughtytrappsteg eller naugthyvilkenplatssomhelst. När barnen gör något de inte får ska de med milt våld sättas på pallen och sitta där i så många minuter som barnet är år. Två år, två minuter. Går de därifrån ska de utan vidare snack sättas där igen. Innan de sätts på pallen eller trappsteget eller vilkenplatssomhelst ska föräldern säga Om du inte slutar med det där blir det skämspallen. Om barnet trots det fortsätter ska det sättas på skämspallen och sedan ska föräldern förklara varför det hamnat där. Nu ska du sitta här i två minuter för att du varit olydig/inte ätit upp din mat/slagit din syster. När minutrarna har gått väntar sig föräldern ett förlåt varpå han/hon säger tack och kramar barnet. Tada, lydiga barn på ett kick och det bästa av allt; på alla familjer alla barn alla föräldarar fungerar precis samma recept och vid programmets slut är alla familjer alla barn alla föräldrar glada och leker tillsammans och klarar av saker de alltid kunnat göra tidigare. Thanks Jo! Du har gett oss livet tillbaka. 

Programmet lämnar mig med en bitter eftersmak när Jo menar att när barnet inte går och lägger sig efter man flera gånger sagt Nu är det läggdags ska man sluta prata och inte uppmuntra barnet med kommunikation. Minns att det var det värsta jag visste när mamma och pappa inte pratade med mig någon gång, jag tror inte att barn blir tryggare av att mamma och pappa är tysta och bara bär dem i säng utan ett ord.

Fast vad vet jag, jag har varit mamma i nio veckor och ingen som helst erfarenhet av läggningsrutiner med bråkiga barn. Förutom att jag varit ett själv alltså. Som hävdade att det fanns barnprogram och sen fanns det vuxenbarnprogram, en perfekt lösning för att jag skulle få vara uppe länge på kvällarna med mamma och pappa. Och fick jag inte det skrek jag Det är jag som tämmer och tyckte att det där med att föräldrarna ska bestämma var det dummaste någon kommit på. Men jag mår bra, har vuxit upp till en trygg lycklig människa och jag tror nog inte att det blivit bättre om jag och min syster satts på skämspallar runt om i radhuset utan vidare diskussion.

Imorgon blir det bättre

Mitt huvud känns tungt och fyllt med bomull, min hals svider och jag är varmare än varmast. Alvedon, c-vitaminbrus, apelsiner och sömn ska vara våra bästa vänner de närmaste dagarna. För på torsdag blir det, förutom tidigare annonserat Unga örnar-möte, förhoppningsvis även lunch med både A:s mormor och farmor.

Jag kallar det konstnärlig frihet

Har tidigare skrivit om att jag inte gillar att vara oförberedd. I det facket hamnar också att tycka, skriva eller säga saker som jag inte har argument eller bevis för. Att lämna något åt slumpen är inget jag gärna ägnar mig åt. Har suttit och filat på en text om valrörelsen nästa år, valet till Europaparlamentet alltså, och blev alldeles hemmablind av att ha stirrat på texten för länge. Till slut visste jag inte alls hur man skrev Europaparlamentet. Ska det vara stort eller litet E? Tur då att statsrådsberedningen har tagit fram skriften Redaktionella och språkliga frågor i EU-arbetet. Nu behöver jag inte fundera över om stora E i början av ordet verkligen hör hemma där. Nu vet jag också att man ska skriva artikel 13 i EG-fördraget och inte EG-fördraget artikel 13.

Jag går onekligen en spännande framtid till mötes, kommer jag någon gång få användning för mina nyvunna kunskaper?

Och när vi ändå snackar sånt här: Svenska skrivregler är en av mina favoritböcker faktiskt. Vän av ordning undrar såklart varför jag då inte följer de där reglerna till punkt och pricka, om de nu fascinerar mig så mycket. Svaret är en variant av Magdalena Ribbings ståndpunkt när det gäller hennes vett- och etikettsregler (fast själv gillar hon inte att kalla det regler, det låter så tråkigt, och föredrar ramverk istället). Först ska man kunna det, sen kan man strunta i det. Så svarade Magdalena Ribbings pappa när hon och hennes systrar ifrågasatte om det spelade någon roll hur de höll besticken och hon förklarar att det handlar om att känna sig trygg i alla lägen. Såsom med skrivreglerna alltså, vet man hur det ska skrivas är man tryggare i att skriva annorlunda. Då kan man kalla det ett stilistiskt grepp eller konstnärlig frihet eller något annat festligt. Själv har jag fortfarande obegripligt svårt för de och dem, var och vart så några vändor till i Svenska skrivregler vore nog på sin plats.

Grattis Amelie!

Vår älskade dotter blir två månader idag och än så länge har hon firat sin månadsdag genom att äta tre gånger, öva på leendet, ligga på mage och bli frustrerad över att hon inte kan krypa ännu samt, som varje dag, charma sin mor och far genom att bara vara den sötaste bebis vi skådat.

Igår lyssnade jag på Ulf Lundell när jag bakade bröd och lagade middag och när den vackra låten Sanna (nyårsafton Åre 1983) shufflades fram i ipoden blev jag alldeles tårögd. Ska lilla, fina Amelie flytta hemifrån och skapa sig ett liv alldeles själv? Såklart, även om det känns läskigt i föräldrahjärtat just nu. Tills dess ska jag göra allt som står i min makt för att hon alltid ska tro på sig själv, vara stolt över det hon gör och ta världen med storm när den dagen kommer.

För vill dom ha dej
får dom visa att dom tror
på fantasi, kan prata kull en byråkrat
Att dom törs slåss för sin sak
också när mörkret faller
att dom har närmare till kärlek än hat
Men du gör som du vill
och det är lång härifrån
Stanna kvar så länge du kan
i ditt barndomsland
du måste lämna det en dag
och följa linjen i din hand

En dag ska du stå brevid mej i solen och
veta vad det är jag slagits för
Och också du måste slåss och streta emot
om du vill ha din frihet kvar
Låt ingen tämja dej
Låt ingen tvinga dej
Låt ingen schackra med det enda du har

I fas

Stod och gjorde morgonens äggröra och tänkte på att det vore gott med en kesosmörgås till. Kom att tänka på att partiombudsmanna-L brukar säga att det bara är mammor som äter keso. Schyst att jag äntligen kommit i fas med mina matvanor.

Familjeförkylningen håller i sig, idag svider mina ögon och halsen gör ont när jag sväljer. Till slutet av veckan hoppas jag att det ordnar upp sig med hälsotillståndet, på torsdag är det Unga örnar-styrelsemöte i Arboga och fredag-lördag ak-styrelseöverläggning.

Sanningen gör ont ibland

Hemma på Karlsgatan dricker vi c-vitaminbrus för att hålla förkylningen borta. Det går sådär kan man väl säga, så nu har vi gått över till att äta glass mot det halsonda. Jag var en snabbis på SSU-träffen ikväll bara för att säga hej och nu går jag hem igen för att inte smitta ner någon.

Ägnade just en bra stund åt att leta glasögon på nätet, men hittade inga.

Jag: Nä, jag får fortsätta att ha fulglasögonen ett tag till.

G: Jag tycker inte att de är så fula.

Inte så fula?

Tonårsrevolten är redan här

Lilltjejen har tydligen tröttnat på politikmöten redan. Det här bådar inte gott för framtiden.

I Stockholm var det sommar i fredags. Ljuvligt.

En veckosammanfattning igen

Måndag: EU-möte, sextioårsfirande och till sist en dekadent kväll på balkongen.

Tisdag: G på ds-möte, därefter SSUare här på middag

Onsdag: Minns inget speciellt från onsdagen

Torsdag: Lunch med bästa svärföräldrarna, EU-möte, IKEA-shopping, SSU-möte

Fredag: Stockholmsutflykt igen, Östasiatiska museet, invigvning av nya förbundsexpen, trevlig middag hemma i Västerås

Lördag: Inget speciellt, regnpromenad med A, ensamlunch på stan

Söndag: Mys hemma, laxpasta till middag, EU-planskrivande på kvällen

Mörk himmel

Dagen är fortfarande grå och tankarna ledsna. Men det går över, det gör det ju alltid. Lilltjejen och jag gick en promenad i regnet förut, det var fint. Sedan vi kom hem har jag fortsatt med köksstädningen och A har legat på mage i babygymet och tränat nackmusklerna tills hon blev alldeles, alldeles trött och sedan somnade som en stock i min famn. Och eftersom det är bland det mysigaste som finns så somnade jag också. 

När regnet riktigt öste ner förut och himlen var mörk tänkte jag att det här är för klyschigt; vädret och humöret i precis samma dystra färg. Det var nästan, men bara nästan, så att jag kunde shejpa upp mig bara av tanken på klyshighetsnivån. Men nej, än så länge är jag liten och ledsen och det kanske inte gör någonting egentligen? De svarta tankarna behöver väl få utrymma att tänkas lika väl som de ljusa.

För ett år sedan kom G äntligen hem från Frankrike och den där nästintill dagliga kontakten kunde återupptas. Under hans tre månader i Montpellier kände jag mig på något konstigt, och rätt oväntat, sätt halv. Det var liksom någonting som fattades, men inte förrän han kom hem och allt återgick till det normala förstod jag vad det varit som framkallat den underliga känslan. När han väl var på plats i Sverige igen inleddes en höst av vin, middagar och långa telefonsamtal innan han slutade vara min chef och blev min älskling istället. 

Okej, men helst inte

Idag är jag lägre än lägst, ledsnare än ledsnast. Inte av någon speciell anledning, inget har hänt, ingen har sagt något elakt. Låg och ledsen bara. Skulle helst spendera hela dagen i sängen tillsammans med den som jag älskar mest. Skulle vilja ligga så nära, omslingrad och andas mot hans hals. Vi skulle prata om allt och inget och halvsova ibland och sedan prata, prata, prata ännu mer och bli sådär starka som vi bara är tillsammans.

Men han har heldagsmöte och jag ska diska efter gårdagens trevliga middag och sedan skriva utkast till valplan. Det är okej det också, men det kunde varit annorlunda.

Bara för grabbar: Kalaspuffar med sylt

Blondinbella och hennes pojkvän Nils bloggar en hel massa om livets små händelser. Dock verkar den här genusdebatten ha gått dem helt förbi. De verkar inte ha funderat över att egenskaper som människor begåvats med kanske inte alltid hänger ihop med vilket kön de har. Efter en kort surfrunda på deras båda bloggar hittade jag det här i olika inlägg:

Men varför vill ni tjejer egentligen veta, vad är rätt svar och varför frågar man?
Apropå att en kille hittade på hur många han legat med, när nya dejten frågade.

Varför gillar ni tjejer choklad så mycket?
Apropå att Bella gillar choklad.

Hur kan ni killar trycka i er sånt där egentligen?
Apropå att Bellas pojkvän äter kalaspuffar med sylt till frukost

Hur tänker killar?
Apropå att Nils frågat om Bella har mens när hon smsade och bad honom köpa choklad.

Tycker killar att kläder är kul i den åldern?
Apropå presentköparfunderingar till sin lillebror

Nu fattar jag varför killar alltid åker fast i alla fall.
Apropå att Nils blev nervös när sjöpolisen kom när de åkte båt


Ni killar är mer lättirriterade än oss tjejer!
Apropå en lista över saker som tydligen irriterar Nils. Till exempel Bli tvingade att bära våra väskor (hallå ni är starkare!)

Avslutar med en Blondinbellabonus: Den som säger att tjejer har mer intriger med varandra än vad killar (läs: gay) har ljuger.

Mammahjärnan

Alltså, jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men när jag och A är ensamma så kallar jag henne de mest konstiga saker med den mest kärleksfulla rösten. På sjukhuset drog hon in hakan när jag tog upp henne ur sängen och jag chockade mig själv genom att säga Mammas lilla, lilla Lars Danielsson. I morse hade jag henne i famnen när jag blandade mjölkersättning och sade gång på gång Är du en liten hungerboll?

Hungerboll?

Soft kväll

Te i soffan med älsklingen innan han somnade. Nu sitter jag kvar och kollar på nyheterna, petar in lillbebisens tappade napp ibland och läser Sieps Europapolitiska analys om svenskarnas syn på EU-medlemskapet för att förbereda mig för morgondagens möte. Jag gillar inte att vara oförberedd. Inte det minsta faktiskt.

En viss likhet kanske

Många säger att A är lik mig på munnen och när jag såg det här kortet från när jag var liten får jag väl erkänna att det ligger något i det.

Amelie och jag

Simulanterna

Mina och G:s turer med försäkringskassan skulle kunna bli en lång läsning här på bloggen, men det är inte särskilt roligt att läsa om skulle jag tro. Den ena var utbränd och den andra hade prematura sammandragningar och fick knappt gå ur sängen med risk för förtidsbörd. Försäkringskassans långa handläggningstider har dock inneburit att vi inte haft någon inkomst sedan i maj. Lång tid och många räkningar vi lyckats skrapa ihop till eller låna till och hur vi nu har lyckats so far. Därför får jag rätt ont i magen när jag läser att kvinnor som väntat barn nekats sjukpenning för att graviditet inte är någon sjukdom. Om åkomman i sig inte är någon sjukdom men symptomen i allra högsta grad är sjukdomslika, vad gäller då?

Ska man lyssna på försäkringskassan och Linda Skugge är G och jag ett par simulanter som borde klippa sig och skaffa ett jobb. Stackars A med sådana föräldrar.

Vädret är också sossarnas fel

Reinfeldt och hans partiledarkumpaner talade ut i tv4 igår. En jäkla massa snack och bortförklaringar och allt är ju egentligen sossarnas fel. Här på Karlsgatan samlade vi ihop ett gäng SSUare för att ge varandra moraliskt stöd under programmet. Ost- och lökpaj, läskflaskor med sugrör, härliga människor, intressanta diskussioner och spännande seminarieidésprutande blev det. Kul att ni kom!

Så här roligt tyckte förresten lilla A att det var att åka tåg från Stockholm i söndags. Och apropå bebisglädje så fick både G och jag varsitt leende i morse. Det första leendet som inte bara framkallats av gasig mage eller vad det nu brukar bero på hos så små människor. Helt fantastiskt!

Mer om allsången

J skriver idag precis vad som var felet med allsången igår, och också om vårt skämtande om att man inte kan släppa på pk-beteendet ibland och välja att bara skratta åt sexistskämt eller sned könsfördelning. S bloggar långt och bra om ungefär samma känsla idag och jag undrar; måste man alltid och helhjärtat stå upp för de feministiska idealen? Jag tycker faktiskt det. Minns att G och jag hade en diskussion över en middag för några år sedan om just det. Jag hävdade att man som feminist alltid måste säga ifrån när något känns fel, blir för mycket, när de där skämten faller över gränsen till sexistiska eller när man känner obehag. Vi var väl överens men pratade länge om huruvida man fortfarande ska ta fighten om det leder till att man i en grupp blir sedd som lite konstig, lite känslig och sedan bli hon/han som man inte pratar med om allt för att han/hon tar så illa upp. När det plötsligt handlar om makt, att man förlorar makt, att man förlorar inflytande - är det värt det då? Ja, jag tror att det lönar sig i det långa loppet, och det borde väl vara det som räknas. Även om det är svårt och tungt ibland att vara den som inte fattar skämt eller kan slappna av och skratta när någon från scenen på allsången kallar Sanna Carlstedt för sköka.

Ja just det

Frukosttid och morgontidningsläsningstid också förstås.

En ny vecka

En ny vecka med möten, sociala aktiviteter, en till Stockholmsresa och en massa mys med bebisen har precis startat!

Klockbebisen åt mat på tåget från Stockholm igår strax innan tio, kom hem, somnade och vaknade 06.00. Åtta timmar utan mat, jag har aldrig varit med om något liknande! Och bevisligen inte hon heller, inte i hela sitt liv faktiskt. För en timme sedan sög hon så, med rekordfart, i sig 130 milliliter mjölkersättning och nu sover hon gott igen.

Allsången mot högern igår var något av en besvikelse, efter förra årets härliga tillställning. Det var inte så allsångsvänliga låtar och grabbarnas höhöhö-skämt var inte alls roliga. Men vi träffade J och en hel del andra härliga SSUare, så det var värt en tripp till huvudstaden. Och promenaden från Söder till Centralen, förbi Slussen och genom Gamla stan var ljuvlig. Jag älskar min fina, lilla familj.

Förr, innan lillbebisens ankomst, kändes ett möte klockan nio på morgonen sådär halvjobbigt om dagen annars varit ledig. Då hade jag helst sovit så länge som möjligt och gått upp ur sängen strax innan jag borde lämna lägenheten. Men A har den fantastiska påverkan att ett möte klockan nio på morgonen ger möjlighet för förberedelsetid, bloggtid, disktid, duschtid och klädvalstid i lugn och ro.