Inte mycket att hänga i julgranen. Som man så ofta säger.

Det är tisdag i sommarsverige och det betyder naturligtvis Allsång på Skansen. Trots att jag tycker att det blir sämre för varje avsnitt sitter jag bänkad som alltid. Nu invirad i ett täcke på golvet. Min soffa är nämligen belamrad av prydliga högar av nytvättade kläder som befinner sig som i ett packningslimbo. Uppackade från stora resväskan i väntan på bedömning och antingen inpackning i garderoben eller nerpackning i den lite mindre resväskan som ska med till Örebro på lördag.

Det var nog det jag lyckas pressa ur mig idag. Den där segheten jag skrev om igår sitter i oroväckande mycket fortfarande.

Inte snabbaste tjejen i stan

Måste erkänna att jag är en aning seg efter första jobbdagen. Kvällsbestyren går minst sagt långsamt nu. Det blir mest ta fram kastrullen, fylla på vatten, kolla datorn, tycka att det tar lång tid för vattnet att koka upp, komma på att det är en bra idé att sätta igång spisen, blogga lite, lägga tepåse i koppen, kolla aftonbladet.se, hälla det kokande vattnet i koppen, gå och hänga upp handduk och bikini efter simningen, vispa mjölk, ta upp tepåsen, kolla kläder inför imorgon, hälla mjölken i tekoppen.

Ja, ni fattar. Segt går det.

Nu har jag dock äntligen fått i mig mitt kvällste och ska bädda ner mig och läsa IKEA-katalogen. Sammanfattningsvis en bra första dag på jobbet.

Och inte bara nästan

jag känner och jag lever och jag minns
att allting Allting Allting Allting Allting Allt är nästan perfekt

Vi lämnade ett soligt och vackert Råå klockan kvart i nio på lördagens morgon och klockan fyra samma eftermiddag hoppade jag i vattnet på Lögarängsbadet. Däremellan hände bland annat det här:

vi tankade, drack kaffe och åt muffins i Värnamo
vi körde genom ett hällregnande Askersund och sjöng Ingen sommar utan reggae.
vi gissade svengelska ortsnamn. Alltfrån Pennybridge till Beautiful city och Hell sing castle.
vi åt ost och kex vid en bensinmack strax utanför Örebro
vi körde äntligen in i Västmanland med lyckobubblor i magen.

Förra sommaren bloggade jag söndagen innan vardagen kickade igång och om att jag storstädat och tvättat. Idag har jag istället morgonpromenixat, simmat, klippt mig och jobbat lite. Avslutar semestern med middag med A & S ikväll. Kan inte tänka mig ett bättre slut på fyra fantastiska veckor.

Förresten var det inte alls ett år sedan körkortet i fredags. Tydligen är det idag. Oh well, jag firar lite idag också då.

Citatet från Lars Winnerbäcks Nästan perfekt

Ett år

Eftersom jag inte har något som kan verka viktigt eller roligt att skriva idag och det samtidigt är ett år sedan jag tog körkort tänkte jag skriva om det.

Förra året hägrade en valrörelse efter semestern och när de tre veckorna var slut skulle jag ha körkort, var det tänkt. Har man tre veckor på sig kan man ju boka en intensivkurs, och därmed låta körskolan fixa teoritid, halkbana och uppkörningstid, eller så kan man låta bli att boka en intensivkurs. Jag valde det senare och därmed det smörgåsbord av möjligheter och ångest som följde med av att fixa allt själv. Kom på den strålande idén att förena nytta med nöje och ta körlektioner i Sundsvall och samtidigt umgås med pappa och hans familj, så jag bokade lektioner varje dag i två och en halv vecka. Under den andra veckan lyckades jag få en teoritid dessutom, så långt allt väl. Men så kom jag till Sundsvall och konstaterade att jag inte kört bil på något år och inte öppnat teoriboken tidigare. Man skulle, utan att överdriva, kunna säga att stressen kröp sig på en aning.

Första besöket på körskolan gjorde inte stressnivån lägre. Tjejen i receptionen förklarade hur det här skulle gå till, först skulle jag köra mina lektioner och sedan komma tillbaka några veckor senare och köra några lektioner till, fixa halkbanan och sedan köra upp. Några veckor senare betydde mitt i brinnande valrörelse och det var ju inget alternativt såklart, men jag lät det bero ett tag, det var ju ingen idé att stressa upp både henne och mig sådär redan första dagen. Efter första körlektionen sa min lärare Pia diplomatiskt att om jag skulle klara det här var jag nog tvungen att köra mycket med pappa på dagarna utöver körlektionerna. Jag nickade och hummade och lät bli att förklara att pappa var bortrest och skulle komma hem först i slutet av veckan.

I slutet av första veckan när jag inte gjort annat än pluggat teori, fått motorstopp och inte klarat av att krypköra snackade jag med tjejen i receptionen igen för att boka tid för det där återbesöket. Hon meddelade att de hade några dagar runt den 7 september som skulle passa perfekt. Jag svarade Men det går ju inte, det är ju mitt i valrörelsen! och hon sa Ja, det kan ju inte jag ta hänsyn till! och jag sa Nä, det är klart, nämen att ta ledigt några dagar tio dagar innan valet ska jag nog kunna lösa! och sen gick jag därifrån, ringde till mamma och grät lite. Min mor som är ett under av uppmuntran och logiskt tänkande föreslog att jag skulle koncentrera mig på att fixa teoriprovet först och sen ringa vägverket och kolla upp alternativa lösningar.

Tisdagen den andra veckan klarade jag teorin och Pia fortsatte traggla högersvängar, fickparkeringar och landsvägskörningar med mig. I slutet av veckan sa jag att jag tänkte åka hem på måndagen. Pia var nervös och tittade på protokollet där vi varje dag fyllde i mina framsteg som inte var så många, och rester som var desto fler och sa att Okej, boka in en massa lektioner när du kommer tillbaka i september så hinner vi förhoppningsvis med allt.

Men komma tillbaka i september var fortfarande inget alternativ såklart. Det var ju valrörelse för sjutton! Så istället åkte jag hem till Stockholm på måndagen och lyckades få en halkkörningstid i Åkersberga på tisdagen. Därefter ringde jag vägverket och kollade var det skulle kunna finnas en uppkörningstid samma vecka, damen läste upp en massa orter jag knappt hört talat om och jag sa typ Umeå känns långt bort och Kristinehamn var ligger det? Oj, Karlstad sa du? Jomen Karlstad låter bra, där skiner ju alltid solen. Hehehe, nä det var inget. Ja, jag tar den.

Bloggade såklart om de där dagarna förra året, så här lät det då:

Först: Sol på balkongen och bra musik på hög volym som för att peppa mig
själv. Promenad till Roslagsbanan, inköp av äpple på centralen, tåg till
Karlstad. Ny stad och inget lokalsinne. Mycket tid dock. Vandrarhem och
nervositet. Sms-pepp från mamma.

Sedan: Vakna, försöka äta frukost, borsta tänderna. Bil. Mot Hammarö säger du? Oj, motorstopp. Jaha, lätt hänt i en ny bil ja. Nervöst fnitter. Cirkulationsplatser, trafiksignaler, motorväg, landsväg, parkera. Nähä, inte backa runt ett gathörn?

Och så plöstligt: Körkort. Helt crazy.

18 dagar, lite magkatarr och många ångeststunder senare fick jag alltså körkortet och jag är ganska stolt över det såhär i efterhand.

Och som bonus denna fina fredag, jag och bilen som A döpt till Fixielittle (eller egentligen fick jag välja på det och bajsobilen som A tycker är ett mer passande namn. Tråkig inställning kan man tycka)

Uppdatering

Sedan tidigare har vi alltså Folktandvården på Råå, Sömmerskan på Råå, Annchen på Råå, Rååboden, Råå pizzeria, Solhuset på Råå samt Handla och trivs på Råå. Idag ger jag er Råå sycenter, Rååblomman, Trivas på Råå (ej att förväxla med Handla och trivs på Råå) samt den kombinerade butiken och restaurangen som beskriver sig som "ett asiatiskt skafferi på Råå".

Jotack, jag mår också bra.

Under varje morgonpromenad går jag förbi ett elskåp där någon tapetklistrat upp ett vitt A3-papper med texten "Den socialdemokratiska adeln mår bra. Hur mår du?". Blir så glad av att se det där och veta att Partiet mår bra, först efter det kan dagen börja på riktigt.

Hej hej Danmark

Mitt lokalsinne är, milt uttryckt, inte det bästa. Här i Skåne kan jag alltid ringa mamma&J och få guidning om jag är vilse. På jobbet har jag K som kan alla vägar i Västerås och M och L som är snälla nog att svara på hur lång tid det tar att köra till Sala, Arboga eller Norberg oavsett hur många gånger jag frågat tidigare. Att inte hitta eller kunna läsa kartor leder till att jag är en slav under skyltning. Det spelar ingen roll om någon förklarar att det finns en mycket enklare och snabbare väg om jag inte svänger av där skyltarna vill. Sådant är big nono för mig, jag fattar det helt enkelt inte. Idag följde jag skyltarna slaviskt mot mot E4:an. Inte fattade väl jag att den lilla skyltningen med en båt brevid betydde att man behövde ta färjan över till Pølseland och fortsätta köra där. Det löste sig dock ytterst olagligt med en bilkö av det längre slaget som publik. Men jag antar att det kunde varit värre, de flesta skrattade i alla fall.

Fanny fyller 21!

Idag är det alltså 21 år sedan jag gick på cirkus, såg en elefant och fick en syster. Sedan dess har Fanny varit den bästa delen av mitt liv. Vi har bråkat som syskon ska, hon har kommit inspringande med en golfklubba och velat slå mig i huvudet och hotat mig med en kökskniv någon gång i barndomens glada(?) dagar. Men shit pommes frites vad mycket roliga saker vi har gjort! Vad sägs exempelvis om konversationen: En påse! Våran? Våran? Näää!

Några år mellan bilderna bara. När syrran och jag skulle ta syskonfoto under skolfotograferingen satt vi precis likadant klädda i svarta byxor, vita tröjor och västar när en tant kom fram och sa att hon kunde se att vi var syskon, ville vi veta hur? Vi sa ja såklart men tänkte nog dumma tant vi är ju likadant klädda det är väl inte så svårt att fatta, men tydligen hade hon spanat in våra näsor och tyckt att vi var så himla lika.

Åttiotalssemester på legoland. Det måste ha varit en varm sommar för jag minns framförallt att Fannykröp naken mest hela tiden med den där indianfjädern runt huvudet.

Det verkar inte finnas någon bild på när Fanny gör den berömda käkgnuggningen, men den här är ganska nära tror jag. Hon bet liksom ihop käkarna men kunde ändå röra dem fram och tillbaka i sidled. Det här var innan hennes tandställningsår, men jag kollde senast för några veckor sedan. Hon klarar det fortfarande.

Jag tänker ofta på hur fint Fanny är klädd nuförtiden. Hon har stil och smak men annat var det förr. Minns framförallt en kväll när vi tillsammans med pappa skulle gå och kvällspicknicka vid badet när Fanny chockade oss totalt med den kanske underligaste klädkombination världen hade skådat. Det var oborstat hår, keps, konstig t-shirt, tights med gällivarehäng och träningsoverallsjacka men under allt det där var hon såklart som alltid världens sötaste lillasyster.

Jag är så oändligt stolt över syrran! Hon har lyckats med konståkning, fotboll, körkort, studenten, Thailand, USA och precis allt hon tagit sig för och jag älskar henne så himla mycket! Grattis på födelsedagen lilla tuss!

Lite av varje. Och Sahara hotnights

Att skicka dryga sms om hur soligt och varmt det är här jämfört med Västerås och dagen efter vakna upp till grått och regn är ett vågspel, I must say. Rapporterna från Västmanland vittnar dock om lika tråkigt väder där och mobilen har inte vibrerat i sin iver att få fram dryga sms tillbaka till mig idag så än så länge är jag nöjd.

Missade några affärsnamn i min uppräkning häromdagen: Råå pizzeria, Solhuset på Råå samt Handla och trivas på Råå.

Ikväll ska jag blogga om min fina, fina lillasyster som fyller 21 år idag. Det blir ihopbitna käkar som rör sig ändå, barndomsminnen och hyllningar så stay tuned!

Hey I need a visit to Vienna,
A weekend of romance and fun
So baby check your busy agenda
If you got time for a final round

Lugnet efter stormen som aldrig kom

Det blev ingen storm. Tjugofyra timmars hällregn bjöd vädergudarna på men sen var det slut. Jag säger inte att jag ville att det skulle bli storm, men jag hade sett fram emot att blogga om det. Jag riktigt längtade efter att beskriva hur trädens grenar skrapade mot fönstret medan jag satt inkurad i en filt med en bra bok och sedan skriva poetiska stycken om hur stormen bedarrat. Men det nöjet fick jag alltså inte.

Istället kan jag berätta om dagens farsartade ögonblick när jag på cykel på väg mot stan mötte två grabbar som bar på en stege. Eller, i själva verket var det en av pojkarna som bar på stegen, över axlarna så att huvudet var mellan två trappsteg. Plötsligt fick stegkillen för sig att vrida kroppen ett kvarts varv vilket resulterade i att stegen hindrar cyklande på vägen. Kompisen hade dock huvudet på skaft och vred snabbt tillbaka både kropp och stege precis innan vi alla tre blev en del av tjugohundratalets version av Plankan. Lite tråkigt kan tyckas, en krock hade blivit en rolig blogghistoria.

Någon sorts lista

Halvtråkiga saker:

• det regnade så mycket igår under cykelturen hem att ipoden slutat fungera
• förpackningarna med dinkelmjöl och havregryn gick sönder där de låg i ryggsäcken för att den tydligen inte tål vatten
• mina skor är fortfarande så blöta att jag under morgonens promenad lånade mammas alldeles för små skor som i tur och ordning skavde sönder strumpan och min häl

Mycket bra saker:

• J ringde och sa precis vad man önskar att någon ska säga till en på semestern. Hon är dagens hjälte!
• de svarta molnen nu är lätta, vita molntussar med sol
• jag har beställt höstkläder från Ellos sommarrea
• Trista och Ryan från första säsongen av Bachelorette är fortfarande gifta och väntar sitt första barn. Googlar dem med jämna mellanrum (typ någon gång om året) för att se om de har gjort slut och jag därmed ska sluta tro på kärleken

Min morgon

Tur att jag stängde takfönstret innan jag gick och la mig igår kväll. Det ösregnar på mig och lilla huset vid havet. Vädret hindrade dock inte mig från att bege mig ut på morgonpromenad, den här gången med Peter Settmans sommarprat i lurarna, och ipoden noga inslagen i en fryspåse som skydd mot regnet.

Min runda, som tar ungefär 45 minuter att gå, börjar vid dansbanan. För ett halvt dygn sedan var lamporna tända, orkestern spelade och människor i den övre medelåldern dansade foxtrot och annat man måste kunna när man ska dansa på dansbana eller på finlandsbåt. Nu är det bara blött. Jag fortsätter via småbåtshamnen över bron och irrar runt bland de små gatorna och de välskötta trädgårdarna. Sen upp via Rååvägen, förbi tobaksaffären vars kvällstidningslöpsedlar idag basunerar ut information om sommarens väder och den billigaste bensinen. Vissa dagar står det om Prinsessan Madeleine och i sällsynta fall till och med om något som faktiskt hänt i världen. Men nu, väder och bensin alltså. Tobaksaffären ligger precis bredvid Pingvinpress som var ett stående skämt mellan mig, E och våra småsystrar på somrarna. För hur pressar man egentligen en pingvin? Annars har affärerna här inte så uppseendeväckande namn, lokalpatriotismen är stor, de flesta affärer heter något med anknytning till samhället. Jag går förbi Folktandvården på Råå, Sömmerskan på Råå, Annchen på Råå och Rååboden.

När vägskyltarna pekar vänster mot Rååcamping svänger jag av ner mot havet. Förbi den lilla sjöboden med bänken som de skrivit ”Slå dig ner en stund” och ”Gör man ingenting kan man uppleva mycket” på. Havet är alldeles stilla idag och har samma grå färg som himlen. Ganska fint faktiskt. Förbi minigolfen, Sommarköket och badet. Luckan är stängd idag men skylten där det bland annat står ”önskar ni bada i mässingen taga damer till vänster och herrar åt höger” är alltid uppe. Funderar lite på killen som brukar sitta innanför den nu stängda luckan, vad kan det tänkas stå i hans anställningsavtal? Du behöver inte komma när det regnar kanske. Och hur är det med tjejerna vid minigolfen som också är stängd på grund av regnet? Sitter de hemma med magont och förbannar det svenska sommarvädret?

Morgonpromenaden fortsätter förbi Wärdshuset som har grillning och underhållning med trubaduren Frazze på torsdagar, längs kajen och hem igen. När Peter Settman avslutar sitt sommarprogram med prat om toalettpapper sjunker jag ner i soffan med vaniljfil och havrepuffar. Äntligen, äntligen frukost.

Vi är förberedda

SMHI varnar för storm och regn imorgon kväll. Jag har stängt takfönstret och till och med fönstret i köket för säkerhets skull (det fönstret är nästan aldrig stängt annars. När J flyttade hit för tio år sedan ungefär matade vi fåglar med ostbitar genom det. Minns framförallt en sommar då vi tuktade fåglarna så pass att man ibland kunde hålla ut handen tills en av dem landade på den och satt där ett slag och knaprade ost. Those were the days). Nu är lilla huset vid havet förberett för storm. Jag har borstat tänderna och är förberedd för sängen. Lilla huset vid havet och jag lever som i symbios. Godnatt.

Lördagsdilemma

Vakna sent, konstatera att det är mysigt molnigt ute, läsa lite, checka ett avsnitt av Vita huset, kolla mejlen, prata med A och sen masa sig upp ur sängen leder lätt till att dygnets måltider blir en aning förskjutna. G har lärt mig att den i princip värsta dödssynden man kan begå här i livet är att äta något innan morgonpromenaden. Jag tror faktiskt (just den här teorin har jag inte kollat av med experten i fråga men så ihärdigt hans resonemang brukar vara så är det nog sant) att det är nyttigare att sitta i tv-soffan och moffa M&M's än att råka äta en gurkbit innan man går ut på promenad. Tror jag alltså. Men hur som helst, när jag väl kom hem läste jag lite till och sen var det dags för frulle. Då var klockan redan halv två och nu är klockan snart halv fem och jag är lite hungrig igen. Är det således lunch- eller middagsdags? Har man inte svårare frågor än så att ta ställning till kanske man ska vara nöjd. Och det är jag.

Dagens hjärtat i halsgropen

Surfade intet ont anande in på dn.se för den dagliga uppdateringen på vad som hänt i världen och möts av rubriken "Tysk gisslan dödad" samt en bild på partidistriktets ordförande. Det tog någon sekund för semesterhjärnan att fatta att det i själva verket inte är Sven-Erik Österberg som är den tyska gisslan. Himla tur det.

Röda bär och röda ben

Igår, precis när solen färgade både himmel och hav rosa, cyklade jag till stan för att handla en burk Ben & Jerrys, de där små ni vet, portionsförpackningarna. Men den Pressbyrå som hade den goda glassen var stängd och jag fick nöja mig med en tråkburk av glassen Sans röda bär istället. Sans betyder ju utan på franska och enligt förpackningen skulle glassen vara utan både kalorier och tillsatt socker. Dessvärre var den utan god smak också, men när jag väl kom hem var den smält och det vet vi ju alla, att smält glass alltid smakar bättre än osmält glass.

Idag har jag legat på stranden och bränt mig så ohyggligt på axlarna, ryggen, baksidan av låren och vaderna. Har nog inte varit så röd sedan jag var på Kanarieöarna med Susanne och hennes föräldrar någon gång på högstadiet. De var ju världsvana och åkte till Kanarieöarna varje påsklov och blev såklart bruna och fina direkt och såg inte alls ut som kräftor. Jag ville inte vara sämre och smörjde inte in mig så väl och svarade käckt "Röd? Jag? Nehej, det känns inte det minsta!" de första dagarna trots att det gjorde så ont när den lena kvällsvinden fick min tunna sommarklänning att röra vid mina ben att jag bara ville skrika rakt ut.

Hjärncellernas kamp

-Hrrrm, får jag be om er uppmärksamhet! Anna har alltså samlat oss här idag för att vi ska tänka ut något klokt att blogga om. Samla er runt mig damer och herrar så ska vi riktigt gnugga geniknölarna tillsammans. Vad har hon tänkt på den senaste tiden? Vad har hänt henne om dagarna? Nu kör vi!

Hjärncellerna tittar förvånade på varandra. Tänkt? Hänt? De lägger hjärncellspannorna i djupa veck och låtsas koncentrera sig ordentligt.

- Nå, ni har väl snappat upp något? Var inte blyga nu!

- Hon kanske skulle kunna skriva om när hon blev utskälld av mannen på cykel men hade musik i lurarna, inte låtsades höra och bara cyklade vidare?

- Nu börjar det likna något! Men kanske något av värde? Något som fler än möjligtvis hennes mor skulle intressera sig för?

Nu börjar hjärncellerna skruva besvärat på sig. De har väl inte mandat att hitta på vad som helst? I ärlighetens namn har ju inte så många klockrena tankar flugit genom Annas huvud de senaste dagarna.

- Det är kanske inte något av värde precis, men mitt förslag är att vi återanvänder Idag har jag-inlägget från igår. Om ni tittar på tionde punkten där så föreslår jag att man stryker "choklad, salta kex och vindruvor" till förmån för "nektariner, salta kex och pistagenötter". Det är ju inte lögn. Allt annat, förutom vad de spelade för musik i mataffären och att hon glömde glasögonen på stranden har ju faktiskt hänt. Eller hur?

- Sådärja, det var väl inte så krångligt? Då jag inte fått några andra vettiga förslag undrar jag om vi därmed kan besluta att återanvända texten från igår? Happ, svaret verkar vara ja.

De församlade hjärncellerna skrattar, gör high five, lägger sig återigen på luftmadrasserna med de färgglada drinkarna i sina små händer och njuuuter.

Problemet med att bo i ett hus som byggdes i slutet av 1800-talet

Trapporna är så branta. Om jag råkar glömma att stänga av alarmet på mobilen och det börjar ringa när jag är uppe i köket måste jag gå långsamt ner för trappan och hålla i mig i räcket för att inte halka. På min högra överarm har jag ett stort blåmärke och ett rivsår från i förrgår när jag gick lite snabbare än myrsteg och halkade in i väggen.

Det är faktiskt det enda problemet med detta fantastiska fina hus! Eller ja, kanske att det blir så fuktigt i badrummet när man har tvättmaskinen i gång att man måste sätta sig på huk och andas nära golvet ibland för att inte svimma.

Idag har jag

• Vaknat
• Gått på morgonpromenad
• Ätit frukost
• Cyklat till stan
• Simmat en kilometer i det som troligen är Sveriges finaste badhus
• Cyklat till Knutpunkten
• Nästan hoppat på tåget till Malmö men efter intensivt smsande med E konstaterat att det är bättre att vi ses nästa vecka istället
• Cyklat hem
• Bytt om från city chick till strandsoft
• Funderat över vad man behöver på stranden och kommit fram till två pocketböcker, vatten, choklad, salta kex och vindruvor
• Cyklat till stranden
• Solat, smsat, läst och softat
• Cyklat hem, hämtat plånboken och konstaterat att jag fått fruktansvärt dålig syn på sistone
• Cyklat till stranden och hämtat glasögonen
• Cyklat (förbi Konsum som numera är stängt) till ICA för middagshandling (i högtalarna spelade de Hallå du gamle indian som jag och ovan nämnda E sjöng en hel sommar för en massa år sedan. Bland annat minns jag att vi sjöng den i bilen tur och retur till Vaxholm tills någon av våra pappor efter en dag av sällan skådat tålamod sa "Nu får ni fan sluta!")
• Grottat ner mig så pass i barndomsminnet att mitt stilistiska grepp att skriva i punktform helt gått förlorat

Allsången igen

Jag hade tänkt lämna Allsång på Skansens bristande jämställdhetstänk åt sitt öde men efter Anders Lundins plumpa skämt om könsfördelningen i dagens program måste jag skriva lite till!

De har alltså fått kritik för att 80 procent av artisterna i årets programserie är män. Ellen har till exempel gjort en strålande insats i frågan. När jag klagar här på bloggen skriver hon mejl till SVT och insändare till Metro. You go, girl! Hur som helst skickade hon en lista på SVT med grymma kvinnliga artister som hon skulle vilja se som gäster i allsången. Som svar fick hon "Men om du skulle lägga upp en likadan lista över männen så skulle den bli längre. Kvinnor är underrepresenterade i musikindustrin.". Här har Allsång på Skansen och vår statliga television ett val att göra, antingen så nöjer man sig med att konstatera att kvinnor i musikindustrin inte är lika många som män eller så gör man en insats för att ändra på det. Att då välja det första alternativet är lite som att stå vid lösgodishyllan och stoppa ner dubbelt så mycket lakrits som choklad i påsen, och sen skylla på att man egentligen inte ville ha det så men att det var för att det fanns dubbelt så många sorters lakrits som choklad att välja mellan. Antingen så låter man omgivningen påverka sig eller så försöker man påverka omgivningen liksom.

Anders Lundins skämt? När Sofia Karlsson (för övrigt den enda kvinnan på Sollidenscenen i kväll) sjungit klart lallade han ihop något om att nu har det kvinnliga könet varit överrepresenterat så nu måste man väga upp det på något sätt. Sedan presenterade han ett gäng gubbar som ledde allsången Drömmen om Elin... Nytänkande, verkligen.

Två säkra tecken på att hjärnan äntligen gått in i semesterdvalan

- Jag packar ner en omlottklänning att cykla hem i efter simningen. Snart skulle det visa sig att det (förutom att jag var söt såklart) resulterade i att jag visade mycket mer hud än planerat. Oj! sålde inga säkerhetsnålar så jag köpte ett gäng hårnålar som hjälpligt kunde lösa så att mitt cyklande längs havet i motvind åtminstone inte visade mina underkläder.

- Jag slutar att tänka på viktiga grejer under morgonpromenaden. De förra semesterveckorna tänkte jag på regeringens ambivalens om höjning av bensinskatten och Monas framtida ungdomspanel. Nu är hjärnan som en skiva som hakat upp sig. Allt jag tänker är Åh, vad vackert. Åh, vad fint solen glittrar i havet. Men när det här är utsikten så kanske de idiotiska tankarna är förlåtna, för visst är det fint?

13 juli 2007

Gårdagen måste präntas in i minnet och bevaras forever and ever. Började med en timmes promenad, sen frukost, en kilometers simning, lunch på IKEA och målning av banderoller med L. Vän av ordning kan ju tycka att det inte är något man borde ägna sig åt mitt i semestern, och det kan jag väl egentligen hålla med om. Men kolla på bilden på mig där uppe. Ser du hur glad och lugn jag ser ut? Att ägna en semesterdag åt lite jobb kan ju inte vara fel om man får se ut så. På kvällen tog vi emot våra hemvändande Almedalskampanjare på stationen och drog sedan ner till sjöstugan för toast, jätteplockepinn och politiksnack med festande västeråsare. (Kolla bilderna).

Packdags igen

Idag bär det av till den västmanländska residensstaden, distriktsombudsmannens expeditionsort. Hem. Helt enkelt. Några dagar i Västerås står på schemat innan två fantastiskt sköna veckor i Helsingborg väntar. I kväll hoppas jag på fint väder för L, jag och våra hangarounds ska ha picknick med pastasallad, vin och oliver för det måste man tydligen ha på picknick säger L.

Just nu funderar jag över hur tonårsaktigt det är att vår snart trettioåriga kronprinsessa inte får bjuda sin pojkvän till sitt födelsedagsparty på Öland.

Dagens överraskning:

Att fotbollsplanen jag brukar snedda över på morgonpromenaden var full av hästar, elefanter och kameler. Cirkusen is in town! Och jag som trodde att den var i Almedalen.

Bakom kulisserna på Allsång på Skansen

Håll i er, för nu ska jag hylla Aftonbladets nöjesredaktion och dissa public service, och det är banne mig inte ofta.

Aftonbladet gör idag en grej på att 80 procent av artisterna som under sommaren uppträder i idylliska Allsång på Skansen är män. De intervjuar programmets projektledare Gunilla Nilars som gör klavertramp efter snedsteg och krånglar till begreppen så det skriker om det.

”80 procent av artisterna som uppträder i sommar är män.
– Så tycker jag det är varje år. Förra året skojade vi till och med om det, säger Gunilla Nilars.
Det är ju knappast bättre i år?
– Man pratar om kvotering i alla sammanhang, men här vet jag inte ... Vi kan inte ta bort en bra artist bara för att få in en tjej.”

Ser ni det också framför er? De sitter på sitt spånmöte en ruggig marsdag på Sveriges television med en lista med 100 procent män framför sig. De stryker några namn, stoppar in några tjejer istället och säger till slut ”Nä, nu räcker det”.

”Finns det inga bra kvinnliga artister i Sverige?
– Jo absolut, men då är vi tillbaka till sådana som Lena PH och de har varit med så många gånger.
Vi har så många aspekter att tänka på. Artisterna ska till exempel vara bra musikaliskt och skilja sig åt.”

Tillbaka till spånmötet igen, de kommer tillbaka från en rök- och toalettpaus och ska fundera på programmet den 10 juli när någon plötsligt utbrister ”Nu har jag det! Vad säger ni om Jerry Williams, Lasse Berghagen, Lasse Holm och Roland Cedermark i samma program?”. De andra spontanapplåderar åt idén att ha fyra män i åldern 62-69 år som gäster och konstaterar att ha en söderkis som sjunger ABBA, en gammal allsångsledare som ger ett par långkalsonger till den nya allsångsledaren och en man på dragspel, det är minsann att ge uppdraget Artisterna ska skilja sig åt en helt ny innebörd. Programmet för den 10 juli är nästan klart alltså, men var kommer då Salem al Fakir in i bilden undrar ni?

”Ska inte SVT stå för bland annat jämlikhet och mångfald?
– Det är inte så att vi negligerar det. Salem är väl en mångfaldare.”

Spånmötet borstar bort wienerbrödssmulorna från dagordningen när någon försynt påpekar ”Men hörrni, är det inte väldigt många vita medelålders män på vår lista nu?”. Det suckas och pustas på Sveriges television och muttras om att ”Är det inte brudarna så är det blattarna”. Men så kommer någon på att programledaren på Bolibompa har ju en brorsa som är poppis nu och de är ju sådana där nysvenskar så det passar ju bra.

Då vet vi alltså hur det ligger till, männen är ”bra artister” kvinnorna är ”tjejer” och Salem Al Fakir är ”en mångfaldare”.

Aftonbladets artikel "Gubbsång på Skansen" hittar du i sin helhet här

Sweet memories

Att gå på kvällspromenad genom barndomens Åkersberga och lyssna på Lars Winnerbäcks Söndermarken är klyschigt så det förslår, att sedan blogga om upplevelsen är nästan too much. Men bara nästan.

Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
Halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken

Tråsätraskolan (som på sina ställen tydligen heter Tråsättra men som jag aldrig uttalat på annat sätt en med bara ett T. Skylten på fasaden skriver med ett, gatuskylten som pekar ditåt med två) där jag tillbringade mina högstadieår. I slutet av sexan skulle vi välja elevens val till högstadiet och jag valde drama, helt otippat då och ännu mer otippat så här i efterhand. Det ledde först till att jag fick spela hund i pjäsen vi skrev i sjuan men framförallt att jag i nian spelade baronessa i vår fantastiska uppsättning Anna-Stina Manfredsdotter, som dessutom tog oss till England där vi spelade pjäsen på engelska och sedan på svenska på en utescen vid Västra flyglarna. Jag är Elsie-Britt, Gunnar, Kjelle och Roffe evigt tacksam för att de lät mig vara kvar i gruppen trots mina obefintliga skådespelartalanger.

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu

Knipvägen är raka led av små radhus där jag tillbringade mina första år i Åkersberga. Vi flyttade dit från Malmö (eller tredje rikets största stad om man så vill) och min breda skånska dialekt gjorde att de nyfunna kompisarna på gatan sa till varandra att det var svårt att leka med mig för att jag kom från ett annat land. Det var också där några grannbarn spänt upp en lina över gatan för att spela tennis och jag cyklade in i snöret och fastnade med munnen så en tand drogs ut. Mina tänder som efter det blev ett ett ständigt återkommande dilemma, jag hade tandställning i olika konstellationer från lågstadiet till gymnasiet och det var några år där på slutet då tandläkarbesöken mest kändes som en parodi på flickan i en sal på lasarettet (ni vet, som frågar när hon får komma hem till mor och doktorn svarar till våren och våren kommer men hon inte får komma hem och doktorn säger till sommaren och ja, herregud, ni kan väl sången ni också så jag kan sluta citera den ur minnet nu). Skillnaden på mig och flickan på lasarettet var väl att min tandställning till slut togs ut och jag begåvades med en plastskena som jag skulle sova med i överkäken för all framtid. Den där stackars plastbiten torkade och när jag väl använde den gjorde tänderna så ont för att de hade börjat dra sig tillbaka till sitt ursprungliga dracula-läge igen. Men misströsta inte, det hela får ett lyckligt slut då jag för något år sedan ringde tandregleringen och sa att det här funkar inte, jag vill ha en sån där smidig ståltråd bakpå tänderna som jag har i underkäken istället. Och det fick jag och nu har jag ett strålande vackert leende. Ja, det tog faktiskt bara sisådär tjugo år.

Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen

Framför Folkets hus byggdes Åkersbergas första parkeringshus. Först var där bara en stor grusparkering som jag egentligen inte minns så väl förutom att jag, mamma och grannkillen Emil skulle ta Roslagsbanan in till stan en gång och hitta på något kulturellt (säkert Naturhistoriska för att kolla på den uppstoppade kalven med två huvuden). Vi ställde bilen på den stora grusparkeringen och Emil som fått med sig ett litet korsstygnsbroderi för att ha något att göra på tåget fick lämna det i bilen för att mamma var rädd att han skulle tappa bort det. Jag var väl fem år ungefär och anser mig vara förlåten för att jag inte har fler minnen från en grusparkering i Åkersberga centrum. Folkets hus minns jag däremot mer av. Där var vi på Unga Örnars öppna förskola och jag träffade Fredrik (som jag sedan skulle kolla på julkalendern hos, gå i skolan med och vara kär i innan han berättade att han var homosexuell) för första gången. Där drog jag på mig mina första (men inte sista) biblioteksförseningsavgifter. I Folkets hus gick jag på mina första möten med Österåkers arbetarekommun. Bland det sista jag gjorde i Folkets hus innan jag flyttade från Åkersberga var att i egenskap av styrelseledamot i Unga örnar ordna Minidisco en fredagskväll i månaden. Jag och Jermu krängde godis till kidsen, var domare i danstävlingen och tröstade barn som slagit sig när de hade glidtävlingar på golvet.

Och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara
ser på bio

Bion ja. Facklan i Folkets hus där jag såg Jurassic Park och Titanic och grät så jag trodde att hjärtat skulle brista när Jack drunknade i det iskalla vattnet. Det var obekväma stolar och vi åkte dit med fritids och med skolan och köade utanför vid caféet Snövit som luktade så väldigt mycket cigarettrök.

För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon

Röllingby gymnasium där jag pluggade samsam ett och ett halvt år innan jag bytte till Tibble istället. Röllingby som var nedgånget och hade långa korridorer som vi de första skälvande dagarna aldrig trodde att vi skulle lära oss att hitta i. Men framförallt, Röllingby som låg precis bredvid ishallen som är kuliss till år av konståkningsträningar, tävlingar och läger. Det var där jag började i skridskoskolan och övade köttbullen och bubblor till förbannelse och det var där jag nötte in salchow, ögel och axel som sedan blev dubbelsalchow, dubbelögel men aldrig dubbelaxel. Istället började jag öva köttbullar och bubblor med tjejer med isprinsessdrömmar och jag njöt av varje sekund.

Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad
Stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om

Jag tror att jag låtit brottsplatsen vila länge nog nu, jag har inte bott i Åkersberga på fyra år snart och det är först nu jag kan vara här utan att vara nervös över att gamla klasskompisar ska se mig och tro att jag bott här hela tiden och aldrig, aldrig sett något annat. För det har jag.

Prioriteringar

Fördrev den regniga måndagsförmiddagen med att rensa ur skrivbordslådorna i mitt gamla flickrum. Hittade uppsatser om indianer och Sveriges riksdag. Hittade (och försökte snabbt förtränga) gamla kärleksbrev, både sådana jag fått och sådana som jag (tack gode gud!) aldrig skickade. Och så mina gamla kalendrar fyllda med användbar information om när folk fyller år, när SSU-kursen skulle gå av stapeln och när det var studiedagar. Och alltid, längst bak i filofaxen, små tabeller gjorda med linjal där varje prov skrevs in med precis noggrannhet. Där trängs MVG med VG+ och VG och i några få fall ett G. Helst av allt vill jag kunna kommunicera med den 15-åriga versionen av mig själv och säga att det inte spelar någon roll hur mycket du läser på inför det där provet om svenska författare, för du har ändå glömt hälften om några år, nästa månad eller imorgon. Läs istället Dagens nyheter varje morgon, lyssna på bra musik och ligg inte vaken på nätterna och oroa dig över betygen. Det spelar ändå inte så stor roll sen.

Äh, jag orkar inte.

Har hört rykten om regn i flera delar av landet. Too bad. I Sundsvall är det strålande solsken så jag låter bli att skriva mitt långa inlägg om barndomens Åkersberga och går ut. Min promenad down memory lane kommer i natt istället.

Drog till den västernorrländska pärlan igår efter en glasspromenad med E, två missade bussar och ett missat pendeltåg. Flyget klarade vi dock utan större problem. Hann till och med sitta och läsa min nyinköpta "Handbok i konsten att vara social". Me love självhjälpsböcker som gör mig till en bättre människa.

Med fokus på COOP

Har idag, så här andra dagen på semester, utforskat nya COOP Forum i Bromma. Butiken är inhyst i en gammal kulturminnesmärkt hangar med en imponerande takhöjd på 14 meter. Det är ljust! fräscht! fint! Och hur stor beundrare jag än är av koperationen så är det inte ofta det är just de tre orden som först slår mig när jag tänker på COOPs butiker.

Det enda som drog ner betyget var att jag köpte Fokus och när jag satte mig med mitt mint-te och mina wasabinötter utanför COOP för att läsa märkte jag att det var nummer 21, från 15-21 juni. Det kan ju verka som nyligen och det är det väl egentligen. Men att läsa om Reinfeldts Hu Jintao-besök, partiledardebatten och landets bästa kommun att bo i kändes faktiskt hopplöst inaktuellt. Ett pluspoäng var väl i och för sig att det överhuvudtaget var möjligt att köpa Fokus där. I Västerås (för övrigt på plats 171 i Fokus kommunranking) finns den bara på Pressbyrån.